Teknologiskt


Som jag tidigare nämnt håller vi och tar fram versioner av vår SAOL-app för systemen Symbian och Windows Phone 7. Symbianappen är nu klar och kan nedladdas gratis här, och nu. Appen för Windows Phone 7 ska nu testas, och kommer att bli tillgänglig lite senare i vår.

Vår SAOL-app har hittills laddats ned nära 300 000 gånger. Vilket vi självfallet är nöjda med.

Vi har fått frågor om vår SAOL-app även kommer att finnas tillgängliga för de andra mobilsystemen. Svaret är ja. Arbetet har nu inletts på att ta fram appar för Symbian och Windows Phone 7. De kommer i funktion och innehåll vara identiska med de appar som nu finns tillgängliga för Iphone och Android. (Kan nämna att de apparna i dagsläget laddats ned strax över 230 000 gånger. Så vi är synnerligen nöjda här.)

Apparna för Symbian och Windows Phone 7 kommer att vara klara senare i vår. Jag återkommer med mer precisa besked när sådana finns att ge.

Har just fått veta att en del haft problem med att installera Android-versionen. Detta beror helt enkelt på att så många laddar ned den samtidigt – vilket på sitt sätt är kul. Dock ber vi om ursäkt för krånglet. I skrivande stund jobbar vårt folk på problemet.

Försök på nytt bara.

Nu är den fullbordad och redo att ladda ned, vår SAOL-app!

Något om den:

  • Appen innehåller den allra senaste versionen av Svenska Akademiens ordlista
  • Det innebär att där finns 125 000 ord, med anvisningar hur de stavas, uttalas och böjs
  • Den har även en unik felstavningsfunktion som gör att man kan söka efter ord även om man inte vet exakt hur de stavas
  • Appen har också en s.k. korsordshjälp, som gör det möjligt att finna vilka ord som innehåller vissa kombinationer av bokstäver
  • Orden har markeringar för de ordled som ingår (ordled är de byggstenar som tillsammans formar ett ord), vilket bland annat är en stor hjälp vid avstavning.
  • Den är gratis och reklamfri, och fungerar utan uppkoppling

SAOL-appen för Iphone finner du genom att klicka här.

Och SAOL-appen för Android-mobiler finner du genom att klicka här.

Ursäkterna för att stava fel blir allt färre.

Akademiens SAOL-app är nu i praktiken klar. Betaversionerna har testats, grundligt. (Särskilt tack måste här riktas till folket på Lexikaliska institutet vid Göteborgs universitet, som varit mycket noggranna i sin jakt på allehanda fel, stora och små.)

För tillfället genomgår appen för Iphone den speciella godkännandeprocess som Apple underkastar alla sådana ting. Androidversionen är färdig, men vi vill vänta med att frisläppa den till dess att Iphone-versionen också är åtkomlig.

Under förutsättning att Apples godkännandeprocess inte tar mer tid än brukligt räknar vi med att SAOL-appen kommer att vara tillgänglig för nedladdning vid månadsskiftet november-december. (Och, som tidigare nämnts, den kommer att vara både gratis och reklamfri.)

Vill bara helt kort bekräfta att, ja, Wordfeud har ingått ett licensavtal med Svenska Akademien som gör det möjligt för dem att använda vår ordlista (SAOL) i det nu så bekanta app-spelet.  Pappren är undertecknade och klara. Fullbordan är nu en fråga för teknikerna.

Det har varit en enkel och okomplicerad process. Vår egen grundinställning är enkel: vi ska finnas där ordbrukarna finns.

Några avslutande funderingar kring fenomenet läsplattor.

  1. Genomslaget för dessa är än så länge marginellt. Inte för att det bevisar något, men jag har faktiskt aldrig sett någon sådan här tingest användas i levande livet av folk på stan, på tåget, på bibliotek etc. Tonläget blir lätt upphetsat, ja apokalyptiskt, och det hänvisas gärna till den Framtid som stavas USA, men faktum är att i USA är e-böckernas andel av marknaden mindre än 1,5% (och allt läses inte på läsplattor). Och en utredning säger att inom tre år kommer den här andelen växa till… 6%. Och till den cirka 1 miljon ”paddor” som såldes den första månaden laddades det ned i snitt 1,5 e-böcker per maskin. Inte någon syndaflod direkt.
  2. Läsplattorna är uppenbarligen fångade i ett slags teknologiskt nollsummespel. I Apples Ipad verkar vi se en glimt av den s.k. Framtiden, i form av ett slags multimediamaskin; men en skärm som kan användas till film, bild etc fungerar sämre för läsning av långa texter; och den teknologi som ger en rimlig läsupplevelse klarar inte av film, bild, etc. Visst, i förlängningen vinkar något som har kapacitet som en bärbar dator, men då har läsplattan förvandlats till just det som den skulle komplettera.
  3. Som så ofta när vi talar om det digitala kan de ideologiska energierna synas utopiska – det märks mycket tydligt i det raseri som allt ifrågasättande väcker – men skrapar man på somt, går de krassa marknadsekonomiska drivkrafterna i dagen. Givetvis blir många förläggare (och inte minst deras räknenissar) vimmelkantiga över tanken att bara kunna hoppa över kostsamheter som papper och tryckeri och långtradare och bokhandlare, och samtidigt ta ut i stort sett samma pris för Produkten som tidigare. Boken som artefakt har börjat ställa sig i vägen för boken som produkt, en produkt som alla andra, att slänga ned i samma snabba varuflöde, för omedelbar konsumtion och lika omedelbar glömska.

Så nu har jag prövat läsa med en läsplatta också. I detta fall av märket CyBook.

Två saker imponerar på en gång: textens skärpa och apparatens vikt. Visserligen finns där en svag skugga av tidigare textrader, som ligger kvar och som syns i vissa vinklar, men visst går det att läsa – mitt intryck är också att det faktiskt är mindre tröttande att läsa text på en sådan här matt, nedtonad svart-vit platta jämfört med att göra samma sak på en glatt strålande bildskärm med 256 miljoner färger. (Även om det innebär att läsplattans bilder blir plågsamt fula, och grova. Ett bildmedium är detta icke.) Den väger inte mer än en genomsnittlig inbunden bok – man kan lätt balansera den i ena handen.

Att bläddra går dock låååångsamt. Man trycker på knappen och – dink-blink, dink-blink – så flimrar den nya sidan fram. Att bläddra i en vanlig bok går väl ungefär tio gånger fortare. Typ. (För att inte tala om hur snabbt man kan hoppa i en vanlig bok med hjälp av ett vanligt, lågteknologiskt tumgrepp.) Över huvud taget är det svårt att förflytta sig. Att hoppa mellan olika delar av texten sker med utstuderad låååångsamhet, i den mån det alls går. Förgäves har jag också letat efter en sökfunktion, vilket innebär att en av den digitala texten stora fördel jämfört med den analoga paradoxalt nog inte kan nyttjas.

Vad kan man säga om den andra stora fördelen (och det som möjligen, möjligen, möjligen skulle kunna motivera priset på 2490 kronor), alltså det faktum att en enda läsplatta kan rymma tusentals volymer? Som jag ser det är detta plus i praktiken bortslarvat.

Det är nämligen nästan lika svårt att få översikt över läsplattans innehåll som att få översikt över en enskild bok.

Innehållet förtecknas fem, tio eller tjugo titlar åt gången. (Och mellan varje visning ännu ett irriterande dink-blink, dink-blink.) Med fem titlar per sida går det givetvis låååångsamt stega sig fram genom sitt virtuella bibliotek; det går givetvis fortare med tio titlar per sida, men då kapas både författarnamn och boktitlar; fortast går det givetvis med tjugo titlar, men då ställs man inför rader av miniatyrer av omslagen, som är så små och gryniga att ögonen nästan tåras i ansträngningen att dechiffrera dem. Dessutom upptäckte jag ingen möjlighet att sortera efter författare, utan blott efter titel eller – oj, användbart – filstorlek. Vilket gör det idiotiskt omständligt att veta vad som finns och inte finns lagrat i läsplattan. (Och i detta fall handlar det bara om några hundra volymer. Vad som skulle ha skett om det istället handlat om några tusen dito vågar jag knappt tänka på.)

Ett annat problem är att man inte kan ha två böcker öppna samtidigt. Vilket inte bara känns synnerligen opraktiskt, utan också som en pinsam teknisk atavism – åtminstone om man lever på den här sidan av 1987. Det förstärker intrycket av att stå inför böckernas motsvarighet till bakmaskinen.

Jag är mycket konfunderad över den här apparaten. Den verkar vara en manick konstruerad av folk som inte läser böcker, såld av sådana som inte förstår sig på dem, till personer som egentligen inte tycker om dem. Omslaget i imiterat läder är snyggt.

”Jag torde väl tillhöra målgruppen”. Det tänkte jag, när jag första gången såg de stora helsidesannonserna för Letto, en av de nya läsplattor som lanserats här i Sverige. En lagom rund man sitter på ett tåg och läser bok om magbesvär (en annan variant: en kvinna läser en likaledes skämmig bok om orgasmer). Och alla kan SE! Pinsamt…

Så företagets slogan, som jag antar är avsedd att försätta de tilltänkta köparna i konsumistisk extas: ”Ett bättre sätt att läsa för dig som vill läsa ifred”.

Jag känner igen problemet. Inte sällan är jag ute på resa, och vill då ogärna skylta med det jag läser – och det handlar varken om att jag studerar magbesvärens eller den kvinnliga orgasmens mysterier utan helt enkelt bara att jag fördjupar mig i någon av Nobelpriskandidaterna.

Min egen lösning är dock synnerligen lågteknologisk.

Jag tar skyddsomslaget från en annan bok. Svårare än så är det ej: ”Ett billigare sätt att läsa för dig som vill läsa ifred”.

Det finns onekligen något sökt över argumenten för läsplattor. I en intervju i SvD tillfrågas den person som är ansvarig för Bokus läsplatta ”varför konsumenten ska köpa en apparat som hon eller han kan få tio inbundna böcker för”, och han ”har svårt att ge ett direkt svar, men ser läsplattorna som en framtida investering”. (För fler argument, se Bengt Ohlsons smått geniala krönika i ämnet.)

I botten finns en jämförelse med vad som blev möjligt iochmed digitaliseringen av musik. Och som jag själv verkligen kan uppskatta: min Zen innehåller nästan 3000 låter och jag tycker att Spotify är en välsignelse.

Så entusiasterna kan berätta att en enda läsplatta kan rymma uppåt 5000 böcker. Vilket onekligen är imponerande, men vem går runt på stan eller åker på semester med 5000 böcker som man sedan zappar sig fram genom? Analogin håller inte.

Digital text tror jag dock mycket på. Förvisso. Inte minst vad gäller möjligheten att med en  minimal ansträngning finna exakt det man söker i enorma massor med ord. På 80-talet satt jag en gång runt ett halvår på Carolina Rediviva och tröskade genom volym efter volym efter volym av Svenska Vitterhetsarbeten, på jakt efter vissa begrepp. Idag skulle detta arbete ta en kvart. Vilket är häpnadsväckande.

Men just den möjligheten är nog något mindre upphetsande för den som ej är forskare eller journalist eller liknande. Och forskare och journalister använder inte heller läsplattor för att läsa digital text, utan givetvis datorer, för med en läsplatta kan du inte göra annat än just… läsa.

En naturlig invändning skulle här vara att läsplattornas kapacitet kommer att växa, och innefatta i princip alla de funktioner som finns i en dator. Och sådana förväntningar finns helt visst – och inte bara hos Hitler, antar jag. Problemet är att isåfall har läsplattan förvandlats till en dator, och vad var då vunnet?

Något är feltänkt här.

Förtjust som jag är i tekniska ting har jag givetvis bestämt mig för att pröva denna nyhet. Fortsättning följer.