Som om dagsnyheternas flöde av nya, oväntade och obehagliga nyheter om läget i världens finanser inte vore nog, har jag dessutom nyligen läst två böcker som båda på snarlika vis belyser saken: den ena är Carolina Neuraths fascinerande ”Den stora bankhärvan” – som handlar om HQ Banks uppgång och fall –, den andra Andrew Ross Sorkins ”Too Big To Fail” – som i märklig detalj beskriver vad som hände hösten 2008 när Lehman Brothers gick omkull och världsekonomin försvann in i fritt fall.

Det är ingenting för den som har lättstörd nattsömn.

Jag själv kastas tillbaka genom åren, till en diskussion i en mörk källarlokal i Boden under det sena 70-talet, där en rad olika vänstermänniskor trängt sig samman för att i vanlig ordning vara oense om något, och någon säger att man egentligen inte behöver arbeta för att avskaffa kapitalismen för den kommer att avskaffa sig självt. (Ett påstående som självfallet väckte en storm av protester.)

Inte minst hos Sorkin framträder ett system som faktiskt verkar sakna överlevnadsinstinkt, så till vida att en rad aktörer vet att det hela kommer att gå käpprätt åt helvete, men man driver ändå på dödsritten, då man på vägen ned i undergången trots allt kan göra sig en slant. Irrationaliteten och förblindelsen är häpnadsväckande, och skrämmande.

En av de få saker som skänker hopp i ett sådant här mörkt läge är att läsa en skribent som Svenska Dagbladets allt annat än ljuse Andreas Cervenka, som till exempel här.