Alla som känner mig vet att jag är mycket upptagen med minnet och det förflutna, inte minst mitt eget. Och troligen genom en förening av ålder och en disposition för melankoli, så föder betraktandet av denna materia inte sällan viss misströstan. Minnets bräcklighet plågar mig. Känslan av förlust kan bli stark.

På sistone har jag dock hittat ett slags tröst. Och trösten heter Henri Bergson – 1927 års Nobelpristagare i litteratur. Inget i vårt förflutna går förlorat, säger han. Allt finns i en mening kvar. Vi är summan av våra upplevelser.

”Vårt förgångna själsliv i sin helhet betingar vårt närvarande tillstånd utan att bestämma det på ett nödvändigt sätt; det uppenbara sig också helt och hållet i vår karaktär, fastän intet av de förflutna tillstånden uttryckligen ger sig tillkänna i karaktären.”

Bergson står för en i grund optimistisk syn, där var erfarenhet, var tanke, vart intryck, adderar till de vi är. Och att livet på så vis nästan per definition blir rikare för var dag som går.

Det är en vacker tanke.