Klockan är halv sju, och det är den där tiden på året då det lika gärna skulle kunna vara på kvällen som på morgonen. Snö. Mörker. På landsvägen i fjärran bilarnas ljuspunkter.

På väg ned mot brevlådan går jag förbi en av de höga, mörka lönnarna vid grinden och påminns om nattens dröm.

Jag skall klättra ned ur ett träd. Trädet är mycket tjockt, svart, så blankt att det verkar närmast målat, med idel korta avsågade grenar. Jag tänker att den som sågat ned grenarna måste ha haft avsikten att göra ett klätterträd, och börjar klänga. (Till historien hör, att som barn var jag mycket höjdrädd.) Det är svårt, men till sist begriper jag: grenarna är sågade på så vis att man tar sig ned om man beskriver en nedåtgående cirkulär rörelse längs stammen.

Så når jag taket på ett litet uthus. Igen tvekar jag, för här måste jag hoppa. Men jag ser avtryck nere på den leriga marken, och förstår att andra tagit språnget före mig. Jag hoppar, och landar med en stöt. Sedan tittar jag lättad upp och ser att uthuset inte var så högt som jag trodde.