Jag står där och väntar, som en blyg friare. I handen håller jag en liten blomsterbukett med mörkrosa blommor.

Det regnar. Motordånet stegras, faller. Den vita flygplansdörren slås upp. Där kommer hon: liten, tunn, med pagefrisyr, runda glasögon skjutna upp på huvudet, i svart midjekort kavaj, med matchande smala byxor och stövletter. Hon noterar mig omedelbart, troligtvis på min ängsliga uppsyn, och ler.

Allt går mycket enkelt och snabbt – vilket jag antar är själva idén med sådana här VIP-ingångar. Passagen är dekorerad av grenar från japanska körsbärsträd. Där finns skålar med guldfolieinslagen Nobelchoklad. Medan personalen letar reda på bagaget, passar hon på att röka – jag visar tjänstvilligt vägen till den lilla kuren.

Skillnaden på person och persona demonstreras på nytt. Hon är lättpratad. Gång på gång hörs hennes intensiva, kluckande skratt. Jag säger att jag är mycket nervös, att jag inte varit med om hela den här proceduren förut, men hon lugnar mig, svarar att det är ingen fara, det har inte hon heller. Inget krångel.

Det är först när vi stiger in i den väntande långa, svarta limousinen från Nobelstiftelsen som jag ser att något inte är riktigt rätt.

”Men”, säger hon då undrande, ”det här är ju en sådan bil som… partibossar och diktatorer åker i”. Bilen glider iväg. Hon skakar leende på huvudet, och jag tror att hon uppskattar ironin i det hela. ”Tänk om han kunde se mig nu”, säger hon, och jag antar att hon menar Ceauşescu.

Detta att hon visar sig vara så lätt att göra med är egentligen inte förvånande. Upptagenhet med den egna prestigen är, liksom som en viss typ av monumentalism, alltid ett svaghetstecken. Det är något som måste stöttas upp. Inte så här.

Regnet vattrar rutorna på bilen. Spillror gatlyktornas orangefärgat natriumljus drar genom kupén, oavbrutet. I mörkret framför oss anas E4-an in till Stockholm som ett suddigt flöde av röda baklyktor. Jag pustar ut.