I onsdags kväll fanns en talrik samling med människor på plats under kristallkronorna i Börssalen för att se den finsk-estniska författaren Sofi Oksanen ta emot Akademiens nordiska pris.
Jag talade, och sade bland annat följande:
I media har det ibland kallats för det ”Lilla Nobelpriset”. Det är inte så illa tänkt. Pristagaren skänks 350 000 kronor, vilket är det näst högsta prisbeloppet av alla våra utmärkelser, efter Nobelpriset. Det är också det enda, förutom just detta stora pris, som avfiras på detta ceremoniella sätt och i denna vackra sal. Någon slump är det ej. Nordiska priset utgår ur Karin och Karl Ragnar Gierows donation, och när Gierow instiftade det, var det bland annat utifrån ett resonemang om att Nobelpriset under sina första årtionden gått till nog så många skandinaver, något som i senare tid många gånger fört till en kanske överdriven försiktighet vad gäller att skänka det till personer med hemvist just i den här delen av världen. Gierows tanke var att genom instiftandet av detta pris i någon mån gottgöra nordiska författare för denna asymmetri.
Därefter talade den som är Akademiens direktör denna termin, Anders Olsson, och han sade bland annat följande:
På ett plan handlar Oksanens böcker om offer för politiskt och sexuellt förtryck. Men det finns inga hjälplösa offer i hennes värld. Hennes gestalter kan gå under som huvudpersonen Pika i den andra romanen Baby Jane, men även hon gör allt för att visa sig suverän i sin kärleksrelation till det kvinnliga berättarjaget. Oksanens gestalter är oftast kvinnor, som vill ta sina egna liv i besittning och definiera sig själva, i trots mot omgivningens värderingar. Det gäller Anna i Stalins kossor, det gäller Zara i Utrensning och det gäller även Juudit i När duvorna försvann. Hon som förnekas av sin homosexuelle man, medlöparen Edgar, bara för att välja kärleken till nazisten Hellmuth. Men det är ingen lätt uppgift att gestalta människor under terror, eftersom de tvingas förtränga och förtiga sina bärande livserfarenheter. De tvingas till ett dubbelliv där de, som Juudit, tar lika irrationella som ödesdigra beslut. Svårt traumatiserade förlorar de steg för steg sitt språk. Har den sexuellt utnyttjade Zara över huvud taget ett språk, när hon upphittas i Aliides trädgård? Snarare söker hon frenetiskt efter ord för att överleva och hitta ett beskydd.
Och sedan talade min företrädare Horace Engdahl, och han sade bland annat följande:
I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så [ att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.
Och till sist talade Sofi Oksanen själv, och hon sade bland annat följande:
Det är psykologiskt omöjligt för människan att känna empati gentemot objekt eller siffror, de saknar röst. Dödsoffren som flimrar förbi i nyheterna är beklämmande men det är svårt att identifiera sig med dem och nyhetsflödet är i sig avtrubbande. Det objektiva språket i ett forskningsuppdrag för inte heller fram individen. Man kan inte identifiera sig med stater som förekommer i rubrikerna, de är alltför konturlösa. Böcker och filmer lyfter däremot fram individens berättelse, människor som i själva verket är likadana som vi. Därför finns det inget starkare vapen än berättelsen: genom historien om en person kan läsaren identifiera sig med frågor som kan förefalla mycket avlägsna och genom den individuella berättelsen kan det som känns synnerligen främmande upplevas som nära. Upplevelsen av identifikation kan också förebygga rasism: människan vill ju inte ta livet av den som är hennes like. Man dödar hellre andra, mindre värda fiender. Efter att man upplevt identifikationen är det svårare att se den man identifierat sig med som den andra. Föremål och siffror har ingen röst. Anonymiteten är utan röst. Stereotypierna saknar röst. Men det gör inte litterära personer och till skillnad från element och siffror, kan man känna empati för dem. Därför är individens röst och individens egen berättelse diktaturens, trakasseriets och människorättsbrottens mäktigaste fiende. (Översättning av Janina Orlov, ity Oksanen talade på finska.)
