Igår kväll delades Svenska Akademiens Nordiska pris ut under traditionella former i börssalen. Förutom äran och ett vackert kalligraferat diplom består det av 350 000 kronor – det är för övrigt vår näst största utmärkelse, efter Nobelpriset . År 2013 gavs det till Sofi Oksanen, och i år var det poeten, författaren, essäisten och filosofen Lars Gustafsson som prisades.

NordiskaPriset_2014

Lars Gustafsson – i alla fall hans ryggtavla -, Per Wästberg samt Kristina Lugn. Den sistnämnda på väg ut ur bilden, samtidigt som en blomsterbukett är på väg in i den.

Precis i början bröt en gnutta sol fram genom aprilmolnen och fyllde Stortorget och den fullsatta salen med sitt ljus. Det kändes som ett gott omen. Så efter en kort introduktion av mig talade först Per Wästberg. Han sade bland annat:

Trots en andlig ekvilibristik som har fört honom till decennier i Austin Texas, till tyska akademier, Oxford och Uppsala, har vi honom här på plats, i Gustaf III:s börssal, med en sjuttio åttio böcker bakom sig och fler på gång, Och trots dystra utsagor om det svenska samhället och ”det djävla falska högfärdiga Stockholm” lika muntert produktiv.

Han kliver rakt in i Darwin och Einstein, i Kant och Gauss, in i den europeiska politikens dunkel och den högre matematikens pelarsalar där dårskap sammanbor med genialitet. Det enda man kan vara säker
på är att han kommer ut på andra sidan som ännu mer Lars Gustafsson.

Men trots att han innehaft en professur i filosofi är det inte den besinningslöst uthållige tänkaren vi vill prisa utan de suveräna infallens jonglör, de mångbottnade impressionernas nedtecknare vare sig han kör på en ökenväg i Texas, spelar tennis med ett handlag som inte återfinns i instruktionsboken, slår sig ned i Elsa Anderssons oförlikneliga konditori i Norberg eller hyllar sin nära nog tvilling Hans Magnus Enzensberger. Ur allt och ur ingenting drar han upp ett glänsande byte, varken fågel eller fisk eller mittemellan utan något sällsamt som vi kanske inte har sett förut och som likt laken inte kan jämföras med något annat än sig själv.

Lars Gustafsson har alltid verkat äldre än han är. Om två år är han åttio, men jag skulle snarare tippa hundra, vitalt melankolisk, imiterande sig själv eller någon annan – såsom han gjort med Ekelund och Silverstolpe – för vi har inte ett enda jag, det går alltid ledtrådar till en frånvarande, till något av våra fiktiva jag. Vi bär på en inre rymd som inte är vi. Han säger själv: ”Den idealiska kreativa atmosfären är för mig ett tillstånd som kommer tankspriddheten nära. Jag tänker bäst när jag tänker på något annat.”

Därefter var det Kristina Lugns tur. Hon sade bland annat:

Jag menar att Lars Gustafsson alltid varit i alla bemärkelser tillgänglig för mig, vi har fört ett samtal som han sluppit delta i. De flesta läste jag när de först kom ut och han inte var så mycket äldre än jag men hade seklers försprång. När jag nu återvänt till hans romaner slås jag av hur starkt jag präglats av dem, utan att det satt några andra spår än de outplånliga inombords. Han är mitt hemliga bankkonto, mitt startkapital. Och jag har slösat bort det. Men det är inte ämnet för denna lilla föreläsning.

Kanske – och verkligen bara kanske – har även Lars Gustafsson någon gång tvivlat på att hans spåkkdräkt har rätt passform. Men ett av storhetstecknen på hans panna har ritats av egenmäktighet som är avundsvärd. Passformen anpassas efter honom. Så oanpasslig är han. Jag tror att en viktig del av Lars Gustafssons storhet är att han aldrig upphör att förvånas över sig själv.

Efter detta utdelades priset, under mild men vänskaplig förvirring. Varefter ordet överlämnades till herr Gustafsson själv. Han sade bland annat:

Som vi alla vet kan de stora, de mycket ärofulla, priserna ha många och inte alltid förutsägbara verkningar. De kan rikta välförtjänt uppmärksamhet på det orättvist försummade. De kan vidga rummet kring ett författarskap. Men, det vet vi tyvärr också; de är inte helt och hållet ofarliga. Att motta ett stort litterärt pris är utöver allt annat att öppna dörren för nya förväntningar. Och sådana kan som vi alla tyvärr vet, verka förlamande.

Just i mitt fall, tror jag dock inte faran är särskilt stor. Det mesta som jag faktiskt kunde uträtta har jag redan uträttat, och jag tror mig vid min jämförelsevis höga ålder, ha nått en viss insikt i vad jag kan och vad jag inte kan göra. Det är en befriande insikt. En kännare har sagt om August Strindbergs måleri, att det blev framgångsrikt och i sitt slag banbrytande därför att han visste vad han kunde och vad han inte kunde måla. För en sådan konstnärlig strategi har jag den största förståelse.

När det yttre larmet kring en diktare och hans verk tystnar, priserna, recensionerna, alla de möjliga reaktionerna mellan kanonisering och halshuggning, när vi går från yttre ljud till existentiell realitet, återstår egentligen bara vad Philip Roth nyligen har beskrivit som ”det nakna mötet” mellan författaren och hans ord, det blanka papperets ögonblick. Liksom i tennisserven finns där inget före eller efter. Där finns egentligen ingen att rådfråga. Ingen alls. Det finns bara det andlösa mötet mellan ögonblick och orden.

Det slog mig där jag satt i salen och lyssnade, att för mig personligen, och bara för mig, var det på sätt och vis som om två trådar löpte samman. När jag var alldeles ny student i Uppsala 1980, köpte jag min allra första diktsamling: det var Lars Gustafssons ”Artesianska brunnar, Cartesianska drömmar” och sedan dess – och det är nu 34 år sedan – har jag alltid haft en bok av honom antingen vid min skrivplats eller på mitt nattduksbord. Länge stod den där första boken sida vid sida med en annan diktsamling jag införskaffade ett par år senare, nämligen Karl Ragnar Gierows ”I daggkåpans mantelfåll”. Och när Gierow dog donerade han sina pengar till Akademien. Och av dessa medel skapades – Nordiska priset.

Efteråt drack vi vin inne i sekreterarrummet. En av gästerna var Tomas Tranströmer. De sista gick hem runt tiotiden.

 

 

 

 

 

 

Igår blev vi kontaktade av en hög representant från Mercedes-Benz i Sverige. Han berättade att reklamfilmen i fråga visades för sista gången i söndags, och att den också tagits bort från deras Youtube-kanal. (Detta följer deras ursprungliga plan.) Dessutom sade han att de även instruerat återförsäljarna att inte heller bruka filmen i deras lokala verksamhet.

Allt detta är vi självfallet nöjda med, och betraktar i och med det fallet som avslutat.

En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ”I rörelse”, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.

Det går inte att ta skydd bakom det faktum att Boye varit död i över 70 år, och skylla på att hennes verk därför är ”fria”. Att göra sådant här bruk av hennes text är en grov förvanskning både av dikten och av vad författaren en gång stod för.

Vad väntar härnäst? Att Edith Södergran sätts att göra reklam för hamburgare, Gunnar Ekelöf används för att sälja blöjor, och Erik Johan Stagnelius får kränga bonvax?

De döda har onekligen svårt att protestera mot missbruk av det här slaget. Låt oss pröva tankeleken att Karin Boye skulle ha levat idag. Skulle hon då godkänt vad ANR gjort med hennes dikt? Inte en chans. Hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté.

Lyckligtvis finns det något i upphovsrättslagen som kallas ”Klassikerskyddet”. Det innebär att Svenska Akademien – som en av tre institutioner i Sverige – har rätt att i domstol föra talan mot bruk av ”litterärt och konstnärligt verk … som kränker den andliga odlingens intressen”. Det tänker vi göra nu.

Våra advokater har skickat ett brev till Mercedes-Benz där vi uppmanar dem att sluta att använda Boyes dikt i sin reklam – ”vid äventyr av rättsliga åtgärder”, som det heter på juridiska.

Skulle jag vara Jörg Himmelmann, VD för Mercedes-Benz i Sverige, skulle jag inte bara stoppa den här filmen på en gång. Jag skulle även uppmana folket på ANR att pröva på att skriva sin egen copy istället för att sno av döda författare. Det är nämligen andra gången de gör på det här viset. De använde exakt samma dikt av Boye för dryga 10 år sedan, då för att sälja Renault Laguna.

Igår valde Svenska Akademien in Klas Östergren på stol nummer 11. Han efterträder Ulf Linde, som avled i oktober förra året. (På denna stol har även Eyvind Johnson och Erik Axel Karlfeldt suttit.)

Han är författare, och jag tror att de flesta av oss inte bara hört talas om honom utan även läst honom. Hans bredd är ovanlig och imponerande.

Östergren har skrivit på flera vis bred epik (som den märkliga trilogin ”Gentlemen”, ”Gangsters” och ”Den sista cigaretten”, en i mina ögon unik skildring av vårt lands förvandlingar under de senaste decennierna), kortprosa (han är en av våra främsta novellförfattare: läs t.ex. ”Med stövlarna på”!) samt även filmmanus (en ovanligt framgångsrik sådan, vill jag påstå, som har vissa små inblickar i branschen). Till yttermera visso ligger han även bakom flera högt prisade översättningar, exempelvis av Baudelaire och Ibsen.

När jag ringde honom vid pass halv sju igår kväll stod han i köket och gjorde hovmästarsås. Klas Östergrens reaktion på mitt besked att han blivit invald i Akademien var enligt mitt förmenande det bästa: 1.) Han blev glad men fullkomligt överrumplad, 2.) Han ställde ett antal prövande frågor om vad det skulle innebära etc 3.) Han bad om lite tid för att få konferera med sin hustru. Det sistnämnda fick han givetvis. Därefter ringde han upp och sade att han gärna ställer upp. Under vårt samtal skar sig hovmästarsåsen.

Klas Östergren kommer att ta sitt inträde vid Akademiens traditionella högtidssammankomst i Börshuset den 20 december i år.

Vid den här tiden på året brukar Akademien fastställa den s.k. långa listan, med samtliga nominerade till Nobelpriset i litteratur. Det skedde igår.

Utfallet måste betecknas som högst normalt. Vi har fått in 271 förslag, vilket resulterat i en lista med 210 namn – ett antal har alltså nominerats av flera, och så brukar det vara. Av dessa nämns 36 för allra första gången. Tidigare Nobelpristagare finns som tidigare bland förslagsställarna. Med beslutet på gårdagens sammankomst har arbetet på att ta fram årets Nobelpristagare inletts på allvar.

Akademien fortsätter för övrigt med försöken att bredda och förbättra nomineringsprocessen. De andra nobelprisutdelande församlingarna i Stockholm använder elektroniska nomineringssystem, och vi tänker under året se om detta kan vara en väg att nå än fler möjliga förslagsställare och få in än fler namn på intressanta kandidater.

Efteråt gick vi till Gyldene Freden och åt ärtsoppa och pannkakor. För en gång skull levde vi upp även till denna del av myten.

Alice Munro skickade ett tack, som skulle ha lästs upp under banketten. (Så skedde ej, av för mig okänd anledning; texten kan ha kommit fram för sent.) Det lyder så här:

I am honoured and delighted to have received this prize as the crowning achievement of my writing life and only wish I could be there in person to receive it.

I want to say hello to the people of Sweden, to all my supporters in Canada, and my readers around the world.

I want to thank the Swedish Academy, the jurors, the filmmakers and everyone else who made this event possible. I also want to thank the country of Sweden for instituting and preserving this wonderful award.

I believe it is so important to recognize and celebrate the significance, meaning, and enjoyment to be found in fiction.

Jag har fått några förfrågningar rörande det tal jag höll till och om Alice Munro under prisceremonin i tisdags. Här är det:

Det kan verka som en paradox men är egentligen helt logiskt: det vi kallar världslitteratur är i regel fast förankrat i det lokala, och enskilda. Alice Munro tecknar i sitt författarskap med närmast antropologisk exakthet en igenkännlig och stilla vardagsvärld med dess trygga yttre rekvisita; hennes motsvarighet till William Faulkners Yoknapatawpha County heter sydvästra Ontario, för det är där, i det platta kanadensiska jordbrukslandskapet med dess breda floder och till synes intetsägande små städer, som de flesta av hennes noveller utspelar sig. Men lugnet och enkelheten är på alla vis bedräglig.

Den yttre världens trygghet är alltid skenbar hos Alice Munro. Där öppnas portaler till en inre värld, där motsatsen gäller. Munro skriver om det som brukar kallas vanligt folk, men hon kan tack vare sin intelligens, medkänsla och häpnadsväckande uppfattningsförmåga ge deras liv en märklig värdighet, ja återupprättelse, i det att hon visar hur mycket ovanlighet som kan rymmas i det där sprängfyllda tomrummet Det Vanliga. Det triviala och trista flätas samman med det häpnadsväckande och outgrundliga. Men aldrig till priset av det motsägelsefulla. Om man inte tidigare fantiserat om okända människor man ser på bussen, börjar man göra det efter att ha läst Alice Munro.

Hennes noveller bygger i ringa utsträckning på yttre dramatik. De är ett känslornas kammarspel, en värld av tystnader och lögner och väntan och längtan. Det riktigt stora sker inne i hennes personer. Den största smärtan förblir outtryckt. Hon har som få andra intresserat sig för de tysta och tystade, för de passiva, för dem som väljer att inte välja, lever vid sidan om, smitarna, förlorarna. De skrankor som finns i kön och klass är aldrig långt borta i hennes texter.

I den mentala topografi som är Munros egen är det som kunde ha skett inte sällan lika viktigt som det som verkligen skedde. Centralt är allt det där som personerna inte kunde eller ville förstå, där och då, men som först långt senare står uppenbarat, i bästa fall epifaniskt. Hon visar att vårt allra innersta i princip är onåbart för andra människor, och ofta även undflyr oss själva – förrän det är för sent.

Kompromisslöst demonstrerar Alice Munro att kärleken inte ofta räddar oss eller skänker en lycka att lita på, och att få saker kan så förgöra oss som våra egna drömmar. Sexualiteten finns där städse, dess kraft är drabbande, men inte sällan blind, till och med förödande. Även om verklig lycka kan uppstå, ofta på ett bakvänt vis, förblir människorna sällan ostraffade för sin tro på den romantiska kärleken.

Detta kunde bli outhärdligt mörkt, plågsamt till och med, om det inte varit för att hennes genomborrande klarsyn samsas med något som jag i brist på bättre måste kalla ömhet. Läser man nog mycket av Alice Munros verk, kommer man i någon av hennes noveller förr eller senare att stå ansikte mot ansikte med sig själv; det är ett möte som alltid lämnar en omskakad, inte sällan förändrad, men aldrig förintad.

I Alice Munros noveller samspelar det skenbart prosaiska ytplanet på ett intressant vis med hennes sätt att skriva och hennes egenartade berättarteknik. Den minimalistiska stil som möter oss är ren, klar, subtil och förbluffande precis. Det är en utmaning att hitta ett umbärligt ord eller en överflödig fras. Att läsa en text av henne är som att se en katt gå över ett dukat middagsbord. Ofta kan en kort novell täcka decennier, sammanfatta ett liv, allt medan hon skickligt rör sig mellan olika tidsplan. Inte undra på att Alice Munro ofta förmår säga mer på 30 sidor än vad vanliga romanförfattare ej förmår på 300. Hon är en ellipsens virtuos, och – som Akademien sagt i sin korta motivering – den samtida novellkonstens mästare.

I denna sal har genom åren rader av framstående vetenskapsmän mottagit sina välförtjänta belöningar för att ha löst någon av universums eller vår materiella existens stora gåtor. Men ni, Kära Alice Munro, har som få andra kommit nära att lösa det största mysteriet av dem alla, det mänskliga hjärtat och dess nycker.

Svenska Akademien lyckönskar er varmt. Jag ber nu Jenny Munro stiga fram för att i sin mors ställe ta emot 2013 års Nobelpris i litteratur ur Hans Majestät Konungens hand.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 257 andra följare