Det blixtrar och smattrar. En halvcirkel av linser sluts runt hans person. Det är ovanligt många journalister på presskonferensen. Ett fyrtiotal, säger någon efteråt. En stor del är från Latinamerika. Men även om det är ovant att se så mycket media från den kontinenten så är en hel del sig likt. Precis som vanligt föredrar en huvuddel av journalisterna att undvika det litterära utan istället hålla sig innanför sin trygghetszon, som givetvis är politiken. Man efterfrågar Vargas Llosas åsikter i olika dagsaktuella frågor, som wikileaks, diktaturen i Kina och olika sätt att hantera narkotikaproblemen etc.

Samtidigt känns det inte fel. Vargas Llosa är nämligen representant för en typ av författare som börjat bli alltmer sällsynt: personer som vågar vara vägledare och samveten, vågar vara kontroversiella. Han ger också svar på tal.

Efteråt, på vägen ut, går jag tillsammans med honom och hans familj genom Nobelbibliotekets galleri, som kantas med porträtt av tidigare års pristagare. Vi passerar bland annat de inramade fotografierna av Camus, Sartre, Hemingway, Solsjenitsyn, Mann, Neruda. Och blir stående nedanför porträttet av Grass.

Under 80-talet var de trätobröder i frågor som gällde Latinamerikas politiska och ekonomiska väg. När vänstermannen Günther Grass ansattes hårt 2006, efter det att han själv avslöjat att han som 17-åring varit medlem i Waffen-SS, så skred Vargas-Llosa oväntat nog till hans försvar, och menade att de här attackerna egentligen inte var riktade mot vad tysken gjort eller inte gjort i sin ungdom utan just mot den författartyp Grass förkroppsligade, en ”som har åsikter om allt och debatterar allt”.

Även författare måste ibland vara beredda att röra sig ut ur sin trygghetszon. Vargas Llosa tackar glatt för sig och försvinner ut i snön.