Nyheten om askmolnet som steg för steg lamslår alla flygförbindelser utlöser en underlig reaktion hos mig själv. Det ställer till det, då vinden från Island kommer svepande just på en torsdag: en ledamot sitter fångad i Italien, en annan ser sin stora färd till Asien gå i stöpet, en tredje får sin hemresa spolierad, etc. Möten bokas om och bokas av. Beskeden avlöser varandra.

Månne är även jag gripen av det allmänna katastrofunderskottet i vår kultur? För var gång något Vittfamnande och Oförutsett sker finns det ett paradoxalt drag av lättnad i reaktionerna. Det okända vi ständigt bävar för har visat en av sina former. Och vi kan handla därefter.

Åsynen av tomma skyar – jag bor inte så långt från en av de nordliga anflygningsvägarna till Arlanda – och tomma flygplatser på TV gör mig nästan upprymd. Som skådade vi Framtiden, men då varken som utopi eller dystopi, utan bara som något som i ett särskilt stycke är komplett… annorlunda.