Jag fick igår frågor apropå en del av reaktionerna på Akademiens beslut att ge Nobelpriset i litteratur till Mo Yan. Här är hela mitt svar:

Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)

Att det uppstår diskussion är tämligen naturligt – litteratur kan ha en oerhörd politisk sprängkraft. Den dag Nobelpriset inte väcker några som helst invändningar är också sannolikt den dag då priset blivit irrelevant. Dock önskar man inte sällan att diskussionen mer tog sin utgångspunkt i författarens verk än i mer eller mindre lösa antaganden om författarens person.

Vi varken vill eller kan eller ska väga våra kandidater på en politisk våg, i syfte att lyfta undan sådana som skulle kunna tänkas väcka misshag i olika läger eller på olika vis.

Nobelpriset är ett pris i litteratur, och ges enbart på litterära meriter. Det torde stå klart. Än en gång.