Morgonrusning på Stockholms centralstation. Springer på Klas Ö, som står (fullständigt orörlig med jättestor resväska) invid pelargången som för ut mot Vasagatan. Under tre minuters livligt samtal enas vi (bland annat) om följande:
1. Växelbruk är bra för en författare (översättningar, korta texter, filmmanus).
2. Modern filmdramaturgi står för den hårdast fixerade berättarformen på den här sidan av det fransk-klassicistiska dramat.
3a. Man återvänder förr eller senare till boken, inte minst på grund av dess frihet (rent formmässigt är allt möjligt).
3b. På så vis blir boken en förälskelse som bara fördjupas med åren.
4. Det blir också svårare med åren. Paradoxalt nog trots att erfarenheten lär en att undvika de vanligaste misstagen, varför man kan gå direkt på den bästa lösningen.
5. Samtidigt kanske erfarenheten skänkt en hälsosam respekt för de svårigheter man som ung inte ville eller kunde se. (Hann jag säga det, eller tänkte jag det bara?)
6a. Det är alltjämt förbannat roligt att skriva.
6b. Och det måste vara roligt. (Bara då kan det bli riktigt bra.)
6c. (Eget tillägg efteråt: bara det svåra är roligt.)
7. Om det inte är roligt finns det betydligt enklare sätt att försörja sig.
Därefter går Klas iväg till tåget som ska föra honom hem till Skåne, och jag trampar vidare mot Gamla Stan och Börshuset.
Att vara ständig 
20 mars 2012 at 2:06 e m
Jag gillar detta. Nej, inte tillräckligt starkt ord. Jag älskar det över måttan. Dagen känns plötsligt mycket roligare.
Tack Peter
20 mars 2012 at 4:30 e m
Viktiga teman direkt alltså 🙂
När jag telefonerar med en gammal bekant brukar vi börja där vi slutade sist – vilket gärna kan vara flera år tidigare. Vi kommenterar den amerikanska primärvalsäsongen, pratar något om kyrkan, något om datorer. När jag sedan lägger på luren undrar min fru hur det var med hans barn, var familjen är bosatt och dylikt. Det pratar vi aldrig om.
20 mars 2012 at 6:24 e m
3a) En bok är en bok är en bok är en bok … 🙂
20 mars 2012 at 9:34 e m
Hmm det är väl det som skiljer kultureliten från verklighetens folk;själv hade jag nog bara hunnit med ”hej,läget,jorå,måste sticka,vi kan väl höras,kul att ses,hejdå”
20 mars 2012 at 11:58 e m
Oj, låt oss inte börja tävla om vems verklighet som är mest verklig. För av någon anledning brukar det alltid bli just ens egen.
21 mars 2012 at 4:42 e m
Utan att djuppsykologisera signaturen ”agneta” tror jag inte alls att detta var hennes avsikt, utan att faktiskt ställa den relevanta frågan om det finns en effektivare berättarteknik hos kultureliten (gillar dock inte det ordet, men nu var det ”agnetas” så låt gå) än hos ”verklighetens folk” (dito förra parentesen).
Att det faktiskt är möjligt att genom det skrivna ordet beskriva något som mer eller annat än vad det är. Man är inte författare för intet. Det torde icke handla om sant eller falskt, det handlar om berättarteknik och då til syvende og sidst – trovärdighet.
För ”agneta” är budskapet inte trovärdigt utifrån den tidsangivelse som gavs, för PE är det så. Vissa står säkert på ”agnetas” sida, andra på PEs, och ytterligare andra – som övertecknad – står inte på någons utan försöker enbart utifrån att förklara vad jag tror ”agneta” egentligen menar.
21 mars 2012 at 5:09 e m
Jag tror att du har rätt där klocktornet. Dessutom kanske det var fyra minuter.
21 mars 2012 at 8:56 e m
Eller också hittade jag bara ett gyllene tillfälle att äntligen få använda två av svenska språkets löjligaste och mest meningslösa ord.Och nu tar jag tillfället i akt och gör ett löjligt tecken också 🙂
22 mars 2012 at 11:20 f m
7b. Och hade man för roligt under processens lopp, fanns det likaså bekvämare sätt att försörja sig på…
Man med resekoffert vid kolonnad låter som en metafor för någonting vagt bekant. Renässanshumanismen?
Skönt att ni kom att enas så snabbt, och att han slapp missa tåget!
22 mars 2012 at 12:15 e m
Det fasansfulla allvaret i punkt 4 känner jag så tydligt just nu, när mina äldsta barn är på väg in i studentlivet och jag själv är på väg mot 50. De ser det stora blanka golvet man kan rusa ut på, jag ser de förrädiska sprickorna som mina tår och anklar bär spår av. Det finns inget depressivt i min reflektion, bara insikten om att det som turen ger den unge, måste den medelålders förtjäna.
24 mars 2012 at 11:29 f m
Känner jag inte lite av den romantik som bestod i ett litet vindsrum med en kall kamin, en tom rödvinsflaska, några hårda knastriga brödbitar och en frusen författare. Fattig, frusen, frustrerad men i djupet lycklig att kunna åstadkomma de bästa av rader!!
Personligen tycker jag mig ha gjort de bästa bildern i just det alienerade, frusna, fattig och fullständigt fria livsmomentet. Då, i mitt tycke alla var emot mig och ingen tyckte om mina bilder, då infann sig den kompaktaste av världar där enbart mitt ego, min ”själ” gjorde det som ansågs det enda rätta.
Romantiskt eller ej….men så var det!!!
03 april 2012 at 10:45 f m
Jag håller särskilt mycket med om 6c.
04 april 2012 at 4:13 e m
Varför blir det svårare med åren? Punkt 4.
http://bookie.bokhora.se/
10 april 2012 at 11:40 f m
Jag tror att en viktig del av svaret finns under punkt 5. Ett annat bekymmer är givetvis att det finns en naturlig strävan i en att inte fastna i upprepningar, utan helst överträffa sig själv; detta ger givetvis hela sysslan en lutning som av naturliga skäl inte fanns för handen där i början. Förmågan till självkritik växer med åren.