När man kommit upp i åren intresserar bokfloden på höstarna mindre. Det beror på att man märker – eller kanske att man helt enkelt fatt mera tid att märka – hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa. Därför vänder jag mig åter och åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med. Jag lär mig då också något om den mänskliga etologin, det mänskliga beteendemönstret sådant det varit sedan tusentals år. Jag kan med mera ro anse den s.k. dagsdiskussionen, vare sig den gäller könsroller eller månfärder, för allt det där är egentligen gammalt nytt, vare sig det just nu betraktas som ”aktuellt” eller inte. Evigt aktuellt är däremot betraktandet av sådant som hör till livets grundschema: födelsen, kärleken, sinneslusten, hatet, ledan, döden. Det står på våra tidningars förstasidor i dag. Det stod på kilskriftstavlorna.

Gunnar Ekelöf var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1958 och 1968. Han satt på stol nummer 18.