Det har kommit många fina böcker i år, men skall jag peka ut en framför alla andra blir det tveklöst den tyske historikern Karl Schlögels ”Terror och dröm – Moskva 1937” (i översättning av Peter Handberg). Det är ett unikt, ja epokgörande verk: drabbande, livfullt, rikt, upplysande, hisnande och ohjälpligt fascinerande. Schlögel tar oss in i den stalinistiska terrorn epicentrum, Moskva under det mörka år då de stora massutrensningarna rullade igång, och GuLag och massgravarna fylldes med miljoner oskyldiga offer.
Det som gör det här verket så fabulöst är dock att han gör det på ett delvis helt nytt sätt. Boken fokuserar ingalunda enbart på förtryckets mekanik, utan söker att rekonstruera hela den sammansatta livsvärld som detta förtryck både skapade och slet i stycken. Allt är intressant för Schlögel: avrättningsplatsernas topografi och den sovjetiska semesterkulturen, skådeprocesser och lättsam underhållningsradio, centralkommitténs plenum och kroppskulturens uttryck. Och allt är också källor för honom: hemliga protokoll, dagböcker, kartor, adressböcker, romaner, fotografier, visor, memoarer, husplaner, statistik, spelfilmer, brev, kataloger, dagstidningar etc.
Det är det gamla idealet ”histoire totale”, total historia – ett ideal jag själv länge lockats av –, men realiserad på ett sätt som få andra före honom klarat av. Hemligheten ligger i att allt hålls samman av rummets och tidens enhet. För att citera honom själv:
För att tänka samman ort, tid och handling och bemästra skildrandet av detta har Michail Bachtin – som under denna tid for övrigt levde i Moskvas närmsta omgivningar och iakttog de händelser som skildras här – myntat begreppet kronotopos. I en sådan samtidighetens historia finns inte bara stora problem, utan framför allt fördelar för vilkas skull det lönar sig att inlåta sig på nästan vilka risker som helst. Dess största fördel ligger i det stumma tvång som utövas av själva det faktum att händelserna är knutna till en konkret plats. Orts- och rumsrelaterad historia är alltid ett erkännande av det ojämförligas samtidighet, av det disparatas koexistens och samtida presens. Orten är en garanti för komplexitet.
”Terror och dröm” kommer strängt taget att bli den enda julklapp jag köper i år. Jag överväger starkt att skicka honom ett beundrarbrev.
22 december 2011 at 2:18 e m
Tack för tipset! Navelskådande följdfråga: Hur kan något vara ”delvis helt”?
22 december 2011 at 6:16 e m
Vad jag syftar på är att formmässigt följer vissa delar konventionerna i det material som de bygger på, fakta är väl förankrade i känd forskning, källeditioner med mera, samtidigt som resultatet i sin totalitet blir till något helt nytt. (”Mer än summan av delarna” etc.)
22 december 2011 at 2:20 e m
Peter,
jag ska meddela dina ord till den utmärkt trevlige Karl Schlögel i Berlin.
För övrigt väljer ju svensk press att inte recensera boken. K.S.
frågade mig varför under Bokmässan i Göteborg. Det ledde till en
intressant diskussion om situationen, inte bara här, men främst här!
God jul/ Peter Handberg (översättaren)
22 december 2011 at 6:11 e m
Peter!
Så utmärkt. Gratulera honom till denna märkvärdiga bok. Du har för övrigt gjort ett fint översättningsarbete själv. (Översättning är alltid en akt av medskapande.) Tycker också att tystnaden kring detta storverk här i Sverige är mycket besynnerlig, och pinsam. Har bara hittat tre recensioner.
22 december 2011 at 4:05 e m
Ett beundrarbrev från den ständige sekreteraren…. Det vore något.
22 december 2011 at 4:54 e m
Jag kan förstå att det är en svår fråga att besvara för en person i din position, men finns det ens på kartan att en författare av den här typen av böcker kan få nobelpriset i litteratur?
22 december 2011 at 6:06 e m
Kan författare av sakprosaverk få Nobelpriset? Ja. Det har, som sagt, hänt förr. En som med all sannolikt skulle ha fått Nobelpriset om han inte råkat dö var den polske författaren och journalisten Ryszard Kapuściński.
27 december 2011 at 4:39 e m
Nå, jag instämmer i allt gott som sägs om boken och vill säga att jag recenserade den redan den 18 juli: http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/karl-schlogel-terror-och-drom-moskva_18.html
Och min recension kommer också i den utmärkta finlandssvenska tidskriften Astra Nova (julnumret, som dock ännu inte anlänt i Sverige).
Hoppas att det som sägs av er här bidrar till att ge boken fler läsare. Den är något av det starkaste jag läst i ämnet. God fortsättning och gott 2012, Thomas
22 december 2011 at 5:47 e m
martin
Den som fick nobelpriset i litteratur 1902 Theodor Mommsen var enbart historiker, han skev ingen skönlitteratur.
22 december 2011 at 6:30 e m
Tack för tipset … nu har jag julklappen till Mannen ”klappad och klar.”
God Jul!
22 december 2011 at 11:33 e m
”Orten är en garanti för komplexitet.” Härmed snor jag detta citat för egen vinning och vidarebruk. Peter H, när på tråden: tack för dina lysande bakom järnridån-skildringar, Walden m.m. Peter E: Lovvärt lyfta fram Karl Schlögels bok, oavsett ev. ämbetsbrott!
Mig förvånar inte tystnaden. Schlögel skärskådar ändå ”fel” sorts förtryck, så att säga, och verkar dessutom ovanligt rikt nyanserad, extremt läsvärd samt intresseväckande och nyskapande, just.
23 december 2011 at 10:30 e m
Argh! Tipset om denna bok kom aningen för sent för denna jul. Måste överväga den som en privat ”bokslutsdisposition” vid nyår. För övrigt är det intressant att begreppet ”kronotop” kommer upp i detta sammanhang. Det är ett av mina favoritbegrepp, ytterligt insiktsfullt av den gode Bachtin på sin tid.
27 december 2011 at 9:08 f m
Jag kommer med all säkerhet gå ned till ”Lundeq” i Uppsala och köpa denna bok. ”kul” att det börjar komma mer böcker om den ”sovjetiska eran”!
28 december 2011 at 1:38 e m
Såg Dziga Vertovs Mannen med filmkameran (1929) som ju huvudsakligen är inspelad i Odessa, för någon månad sedan, och av en händelse ungefär samtidigt den tyska Asphalt, i regi av Joe May (också den från 1929), med handlingen förlagd till Berlin. Slogs av flera saker (utan att vara speciellt insatt i vare sig sovjet- eller weimarrepublikens verklighet), framför allt endel slående likheter (eller filmatiska klichéer) vad gäller sättet att presentera den moderna storstaden (hektisk puls, ”geometriska” kameravinklar, ljus och skuggor), också den väldiga diskrepansen mellan modernismens ideal och den mer klassa, ofta ganska gammalmodiga verklighet som bilderna speglade. T ex den könsmässiga uppdelningen i samhället (storstaden) föreföll väldigt förlegad, vilket förstås kan vara en ideologisk effekt av filmmediet. Ändå framstod skillnaden mellan vision och verklighet som mycket stor i detta medium, något som jag tänker mig bör vara en viktig utgångspunkt för en kulturhistoriker som Schlögel.
29 december 2011 at 12:45 e m
[…] medan Skatan nu fått hem och behåller Årets bästa julklapp för sig […]
14 januari 2012 at 5:52 e m
Efter solsemester i Förenade Arabemiraten har jag i dagarna åter läst Brev från Nollpunkten och funderat kring hur du lyfter fram de totalitära makternas arkitektur. Och till min fröjd kan jag nu läsa vidare genom Karl Schögel.
Vad sägs om min fundering att emirerna i UAE tycks vilja fortsätta på samma vägar som Europas diktatorer för 80 år sedan. Ter det sig historiskt korrekt?
Tornugglan
16 januari 2012 at 11:56 f m
Alla höga byggnader är självfallet inte totalitära, däremot röjer de i regel en vilja dominera andra och monumentalisera sig själv. Tror jag.
31 januari 2012 at 12:50 e m
[…] mer: EX, HD, GD, SVD, Akademiblogg, […]
28 juni 2012 at 3:53 e m
[…] viktig bok om en både skrämmande och fascinerande tid. Det är dessutom en stor läsupplevelse. Peter Englund kallar den ”Årets bästa […]