Det förslag som kläckts av Svensk Näringsliv om att sänka studiebidragen för dem som vill studera humanistiska eller konstnärliga ämnen är så besynnerligt att man förstår att det bara kan vara en lobbyorganisation som presterat det. Sådana är ju trots allt till för att skåda världen genom ett sugrör; och sedan söka forma den efter samma snäva och snöda perspektiv.

I alla utvecklade samhällen har humaniora och konst betraktats som något omistligt, ja som själva poängen med civilisation som sådan. Men istället har man gett oss glimt – måhända ofrivilligt blottad – av den banala hyperkapitalistiska utopi av polerat tuggummi som väntar om Svenskt Näringsliv får som de vill, en skön, ny värld av idel nytto- och profitmaximerande mänskor, där bara det omedelbart lönsamma har någon plats.

Samtidigt utgår förslaget intressant nog från en närmast planekonomisk tankefigur, där folket är till för staten – förlåt, Svensk Näringsliv – och därför har att anpassa sig efter vad som krävs för att uppnå Det Stora. De egna livsvalen är alltför viktiga för att överlåtas till individen själv. Och räcker det inte med belöningar, så tar man till straff.

Frågan är bara vad man ska ta sig till om mänskorna trots nedskurna studiebidrag ändå envisas med att studera humaniora och konst? Vad blir då nästa steg för att hålla folk borta? Levande alligatorer i universitetskorridorerna?

Nej, det går inte att ta det här förslaget på allvar. Idén måste vara att väcka uppmärksamhet, genomslag, utifrån den där krökta tanken att det inte finns någon dålig publicitet. Dumheter av det här slaget uppstår nämligen aldrig av sig själva, utan kräver lång och målmedveten ansträngning.