I onsdags var det så kallad ”Kväll på Akademien”, och temat var ”Den politiske Pär Lagerkvist”. Det är en ofta bortglömd sida av honom.

Minnet tål inte motsägelser, och eftervärlden har svårt för komplikationer. Ett enskilt författarskaps öden, efter den enskilde författares död, är alltid en sällsam historia. Tiden vrider sig, på sitt obönhörliga men logiska vis, lämnar det mesta bakom sig, även så en gång firade författarskap. Eller reducerar dem till ett epitet, en handfull citat, något enstaka verk, gör en stor men stelnad monolit av något som en gång var sammansatt, flytande och energifyllt, ett offer för minnesgeologins nedbrytande krafter.

Det är nog få av oss som inte kan några strofer av Lagerkvist: ”Det är vackrast när det skymmer…”, ”Ångest, ångest är min arvedel…”, ”Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad…” ”Det kom ett brev…” Men hur många av oss känner till hans starka anti-nazism? Och då talar vi inte om att vara anti-nazist nu, eller för 30 år sedan eller ens 1943. Vi talar om en person som tog tydlig ställning redan 1933, när så många teg, av feghet eller opportunism, famlade i mörker eller låtsades göra det.

Kvällen var riktigt skickligt komponerad. (Jag kan säga detta utan att skämmas, då jag haft mycket litet att göra med dess sammansättning.) Objektet, Pär Lagerkvist, låg fast där i mitten, men belystes sedan från olika håll, dels av den nuvarande innehavaren av stol nummer åtta, Jesper Svenbro, dels av litteraturvetarna Håkan Möller och Margareta Petersson, men även av Pärs son Bengt, som faktiskt varit närvarande i Börssalen när fadern tog sitt inträde i Akademien den 20 december 1940. (Bengt pekade mot en punkt på golvet, och sade att det var där som pappan stod den där kvällen: ”Just här. Just HÄR”.) Och mellan dessa framträdanden reciterade Kristina Adolphson ur Lagerkvists egna verk.

Jesper Svenbro redogjorde för sin läsning av Lagerkvists anti-nazistiska stridsskrift ”Den knutna näven” från 1934, ett verk som under 90-talet utsattes för kritik, inte minst av Johannes Salminen, som med Edward Said i ryggen bland annat menade att Lagerkvist i sitt ställande av det antika Athen (”Akropolis, athenarnas borgklippa”) mot österns mörka makter gjorde sig skyldig till klassisk orientalism. Svenbro tyckte att detta var en stel och schematisk läsning, och avslutade:

”Man inser omedelbart att motsättningen Västerland/Österland för Lagerkvist är ett förhållande med en säreget fruktbar dynamik. Man kan inte reducera den till ett statiskt klassifikationssystem. Salminen framställer saken som om Lagerkvist bara skulle ha inordnat sig passivt i Saïds schema och därigenom gjort sig skyldig till det Orientförakt som från antiken fram i kolonialismens epok ska ha präglat Västerlandet.

Men det är någonting annat som är på väg i den här texten: Lagerkvist visar sig stå öppen för mötet med den Andre, med det Andra. Väst och Öst upplevs av honom som krafter i ett sammanhang, där de kämpat mot varandra och förenat sig med varandra i en ”vånda” som blir en konstituerande del av vårt arv: grubbel, kluvenhet, förmågan att ifrågasätta.

Detta är vår hemvist, och det är en ”fördomsfri” hemvist, fördomsfri som livet självt, alltid berett att ”blanda blod”, som det heter med tydligt antirasistisk intention.

Byggnaderna på Lagerkvists försvarsklippa står öppna. Vi har förrått dem, men de har inte förrått oss.”

Därefter talade Håkan Möller. Han sade bland annat följande:

”Essän ‘Den knutna näven’ blev i Sverige en av sin tids mest uppmärksammade antifascistiska texter. Inte för att det som sades i den hade ett unikt nyhetsvärde. Inte för att det som sades i den var särskilt originellt. Men för att den kom vid precis rätt tillfälle, för att den var skriven av en diktare som åtnjöt ett betydande anseende, och för att den gjordes på ett retoriskt skickligt sätt. Kort sagt: rätt person, rätt tillfälle, rätt ord. Med ett ord hämtat ur den klassiska retoriken: kairos.”

Margareta Petersson talade över temat ”Att ha ett ansikte”, och avslutade så här:

”De som följsamt anpassar sig till diktaturmentalitet och gömmer sig bakom paroller och klichéer förlorar sitt ansikte, tycks Lagerkvist mena, och kan inte möta en annan människa. Men de som vågar och förmår vara personliga och ta ansvar FÅR ett ansikte. Det får till sist också mannen i dramat ‘Mannen utan själ’. Den oförstående och upprörda uniformerade officeren inser att hans magra och bleka ansikte med de lysande ögonen uttrycker ett motstånd och en motkraft – så blir ansikten, blickar och möten markörer med stark politisk laddning.”

Kvällen fick en oväntat stark avslutning, iochmed att objektet själv, Pär Lagerkvist, fick sista ordet. Detta i form av två ljudinspelningar med hans röst. Själv fick jag faktiskt små rysningar av att höra hans nyårstal från 1941, som då sändes i radion.

Det fanns en sådan tyngd i hans ord och inte minst i hans röst, men då inte enbart i en positiv mening. Detta var en människa betryckt av det han såg och inte minst av det han sökte besvärja. För man måste minnas tidpunkten: detta var december 1941, Hitlers arméer hade visserligen hejdats, tillfälligtvis, framför Moskva, men både i Afrika och Asien rullade Axelmakternas härar vidare, till synes oövervinnerliga, och det var nog få som tvivlade att de var på väg mot en slutlig seger.  (Lagerkvist lär för övrigt ha stått på Gestapos dödslista, i det fall Sverige skulle ockuperas av Tyskland.) Inte ens Lagerkvist tog utgången för given, där han sitter ensam i en radiostudio, det är kväll, det är vinter, det är mörkt och ett nytt, ovisst år ska strax börja.

Inte undra på dovheten i hans röst.

Här nedan syns en av passagerna i talet. Det är Lagerkvists eget originalmanus från 1941, med ändringar och tidmätningsklotter och allt (klicka på dokumentet om du finner det svårt att läsa):