Så nu har jag prövat läsa med en läsplatta också. I detta fall av märket CyBook.

Två saker imponerar på en gång: textens skärpa och apparatens vikt. Visserligen finns där en svag skugga av tidigare textrader, som ligger kvar och som syns i vissa vinklar, men visst går det att läsa – mitt intryck är också att det faktiskt är mindre tröttande att läsa text på en sådan här matt, nedtonad svart-vit platta jämfört med att göra samma sak på en glatt strålande bildskärm med 256 miljoner färger. (Även om det innebär att läsplattans bilder blir plågsamt fula, och grova. Ett bildmedium är detta icke.) Den väger inte mer än en genomsnittlig inbunden bok – man kan lätt balansera den i ena handen.

Att bläddra går dock låååångsamt. Man trycker på knappen och – dink-blink, dink-blink – så flimrar den nya sidan fram. Att bläddra i en vanlig bok går väl ungefär tio gånger fortare. Typ. (För att inte tala om hur snabbt man kan hoppa i en vanlig bok med hjälp av ett vanligt, lågteknologiskt tumgrepp.) Över huvud taget är det svårt att förflytta sig. Att hoppa mellan olika delar av texten sker med utstuderad låååångsamhet, i den mån det alls går. Förgäves har jag också letat efter en sökfunktion, vilket innebär att en av den digitala texten stora fördel jämfört med den analoga paradoxalt nog inte kan nyttjas.

Vad kan man säga om den andra stora fördelen (och det som möjligen, möjligen, möjligen skulle kunna motivera priset på 2490 kronor), alltså det faktum att en enda läsplatta kan rymma tusentals volymer? Som jag ser det är detta plus i praktiken bortslarvat.

Det är nämligen nästan lika svårt att få översikt över läsplattans innehåll som att få översikt över en enskild bok.

Innehållet förtecknas fem, tio eller tjugo titlar åt gången. (Och mellan varje visning ännu ett irriterande dink-blink, dink-blink.) Med fem titlar per sida går det givetvis låååångsamt stega sig fram genom sitt virtuella bibliotek; det går givetvis fortare med tio titlar per sida, men då kapas både författarnamn och boktitlar; fortast går det givetvis med tjugo titlar, men då ställs man inför rader av miniatyrer av omslagen, som är så små och gryniga att ögonen nästan tåras i ansträngningen att dechiffrera dem. Dessutom upptäckte jag ingen möjlighet att sortera efter författare, utan blott efter titel eller – oj, användbart – filstorlek. Vilket gör det idiotiskt omständligt att veta vad som finns och inte finns lagrat i läsplattan. (Och i detta fall handlar det bara om några hundra volymer. Vad som skulle ha skett om det istället handlat om några tusen dito vågar jag knappt tänka på.)

Ett annat problem är att man inte kan ha två böcker öppna samtidigt. Vilket inte bara känns synnerligen opraktiskt, utan också som en pinsam teknisk atavism – åtminstone om man lever på den här sidan av 1987. Det förstärker intrycket av att stå inför böckernas motsvarighet till bakmaskinen.

Jag är mycket konfunderad över den här apparaten. Den verkar vara en manick konstruerad av folk som inte läser böcker, såld av sådana som inte förstår sig på dem, till personer som egentligen inte tycker om dem. Omslaget i imiterat läder är snyggt.