I bilen drabbas jag av tandvärk, plötslig och svårbegriplig – den tycks komma från en nu försvunnen tand. När jag väl är hemma har den släppt, lika plötsligt. Jag försöker beskriva smärtan för J, inte minst känslan av rörelse inne i själva plågan, som rörde sig två förnimmelser cirkulärt malande runt varandra, och om den musikaliska tystnad som uppstår är allt klingar ut – men jag misslyckas.

Alphonse Daudet hade verkligen rätt, då han, i de anteckningar han förde över sin sjukdom, skrev ungefär så, att ord kommer först efteråt, när allt är över. Och att de då refererar till ett minne, och i detta är de antingen för svaga eller osanna.