Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar  och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.

För en gång skull kan jag säga så här: det hela är mycket enkelt. Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.