Snön ligger stadigt kvar, vit som ett ark papper i den skarpa solen. En promenad utomhus lockar hela tiden till tolkning. Där en skogsmus som lagt sina täta korsstygn på den släta åkern, ur intet bort mot intet. Där ett rådjur som än en gång letat sig fram till äppelträden, på jakt efter frusen fallfrukt. (Märkena efter klövar är märkligt små.) Där har en hare gjort sin tretakt, där har en räv dragit fram, med tassarna i prudentligt jämna par. Där korsas ett ovigt kattspår med ett i cirkel fallna avtryck av utbredda vingpennor, svepande och elegant symmetriska mot den tunna pudersnön, men allt djupare för vart slag – kampen torde ha varit över på några sekunder.

Nu är allt dokumenterat, för den som vill läsa. Och för vart snöfall läggs ett nytt ark till boken. Men så småningom kommer plusgraderna och landskapet återvänder till sin vanliga historielöshet.