Finländare är bra på fester – det visste jag redan, men jag påmindes om det när jag i full frack deltog i den bankett som Svenska Litteratursällskapet i Finland avlossade med anledning av sitt 125-årsjubileum.

Lokalen var kongenial: den enorma maskinhallen i Nokias gamla kabelfabrik, dekorerad i sjok med svart tyg, med kristallkronor högt under taket och väggarna täckta av överdimensionerade tavlor. En STOR bar. Helsingfors svar på Blå Hallen.

Någon gång torde en doktorand skriva en avhandling på ämnet ”Svenska och finska festtal – ett komparativt perspektiv”. Det är inte svårt att möta finnar som talar försiktigt beundrande om svenskars utsökt ciselerade retorik, där vältalighet och lätt spiritualitet balanseras mot varandra. Samtidigt finns det något oemotståndligt och oefterhärmligt i en viss typ av finsk retorik – de är helt enkelt mycket roligare. Som när pristagaren Mauri Anttero Numminen höll sitt tacktal på något slags finlandssvensk hexameter.

Ett synnerligen fint tal hölls också av dramatikern Ralf Långbacka, där han redovisade sin skepsis mot all identitetspolitik, utan istället pläderade för vår rätt till olika men kompletterande jag. Han talade själv om sina olika identiteter: finsk, svensk, tysk, rysk.

Som för att leva upp till olika nationella fördomar var snapsglasen enorma, och liknade mest sådana man dricker dessertvin i. En av de utländska gästerna vid mitt bord var lite ouppmärksam, stjälpte i sig innehållet, i tron att det var vatten, och frös fast i en min av fullständig men kontrollerad chock.

Vid pass två på natten reste vi oss från borden, till tonerna av ett storband som spelat upp i bortre änden av kabelhallen, men bara för att mötas av framdukad vickning och nya batterier av öl och snaps. Glansen över salen var oförändrad. Finländare är bra på fester.