Jag kommer fortfarande ihåg min allra första riktiga surfning på Internet. Den syns inetsad i mitt minne ungefär som mitt allra första TV-program: vid båda tillfällena fanns där en stark och förvirrande lyckokänsla av att uppleva något som inte bara var fullständigt nytt, men också besatt en ny typ av, ja… energi.

Det torde ha varit sent 1995. Då arbetade jag på en essä om atombomben över Nagasaki, och hade ännu inte riktigt vant mig till vid sökmotorn, Netscape, utan gick direkt på vissa webbaddresser. (Det låter helt skrattretande, men då förekom det tryckta papperskataloger med listningar av olika intressanta adresser, sorterade efter ämnen: en gammal teknologi i ett hopplöst försök att imitera en ny.)

Det som skedde den här kvällen var dock att jag för första gången började följa olika länkar, nyfiket och oreflekterat. Jag åkte från en webbsidan till en annan, iväg, iväg, och förlorade snart kontakten med den ursprungliga frågan, vidare, vidare, vidare. Känslan var lika svindlande som ämnena skiftande: om kriget, om flygplan, om aerodynamik, om fysik, om astronomi, det amerikanska Apolloprogrammet, om UFO:n, etc. Ungefär halv två på natten vaknade jag upp, på en japansk sajt som visade vädret i realtid på (tror jag) Hokkaido, då två saker slog mig: för det första vad allt ursprungligen handlat om – ”Just det, hm, bomben över Nagasaki”, för det andra: ”Jag har direktkontakt med Japan nu”. Otroligt.

I år hade jag ett nytt nyårslöfte: jag ska sluta surfa på webben. Självfallet inte sluta att bruka internet, söka med mera. Men surfa, alltså det där planlösa, poänglösa klickandet hit och dit, det där oreflekterade, ogenomtänkta strövandet bland mina favoritbokmärken.

Det stjäl så mycket tid – utbytet av detta virtuella åkande hit och dit står nästan aldrig i proportion till insatsen. Problemet är dess fördel: det är ju så enkelt, för enkelt. För det döljs något oönskat i enkla nöjen liknande dessa, där man så kravlöst kan tillfredsställa sina önskningar; något av ens kapacitet går samtidigt långsamt förlorad, förtvinas i brist på bruk.

Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare.

Så nu sitter det en liten lapp på min bildskärm: ”Surfa aldrig”. Utan utropstecken.