Nobelpriset, då och nu


Efter nästan fyra timmar av intervjuer känner jag mig just alltför sönderpratad och yr i hatten för att skriva något vettigt. Istället lägger jag ut följande bild, som föreställer när vi strax efter halv ett idag ringer upp och meddelar Mo Yan att han vunnit Nobelpriset. Jag pratar, Göran Malmqvist översätter. (Luren gick fram och tillbaka.) Nobelkommitténs ordförande Per Wästberg tittar på.

För säkerhets skull befinner vi oss i vår vaktmästares rum.

Med anledning av den debatt som uppstått över Günter Grass dikt ”Was gesagt werden muβ” vill jag påpeka att Nobelpriset till honom år 1999 byggde på hans litterära meriter, och enbart på dessa – något som för övrigt gäller alla våra pristagare. Det förekommer inte och det kommer inte förekomma några diskussioner här i Akademien om att på något vis återta hans utmärkelse.

Unter Bezugnahme auf die jüngste Debatte über Günter Grass‘ Gedicht „Was gesagt werden muß“ erlaube ich mir festzustellen, daß Herr Grass den Nobelpreis für Literatur des Jahres 1999 aufgrund literarischer Verdienste, und ausschließlich aufgrund literarischer Verdienste, erhalten hat – was, nebenbei gesagt, für alle Preisträger gilt. Die Schwedische Akademie sieht heute wie zukünftig keinen Anlaß für eine Diskussion, ihm diesen Preis in irgendeiner Weise streitig zu machen.

Peter Englund
Ständiger Sekretär der Schwedischen Akademie

Regarding the current debate over Günther Grass’ poem “Was gesagt werden muss” I wish to point out that Mr Grass received his Nobel Prize in 1999 on literary merit and literary merit alone – this applies to all recipients. There is and will be no discussion in the Swedish Academy on rescinding the award.

Peter Englund
Permanent Secretary of the Swedish Academy

Förra torsdagen fastställde Akademien det som brukar kallas den långa listan. Nomineringarna till årets Nobelpris är i och med detta slutförda. Någonstans i denna lista finns årets Nobelpristagare. Det handlar om 210 namn, varav 46 nämns för första gången. Antalet förslagsställare är 288.

En nyhet är att vi till denna omgång faktiskt femdubblat antalet utskick till universitet i USA. Visserligen har utfallet av detta, i termer av giltiga förslag, inte varit fullt så gott som vi kanske hoppats. Men vi ger oss inte, utan kommer även fortsättningsvis skicka runt 100 nomineringsinbjudningar till det stora landet i väster.

Jag noterar för övrigt att i år har ovanligt många gamla Nobelpristagare utnyttjat sin rätt och själva nämnt kandidater.

Igår avled en av Europas största poeter, Wisława Szymborska, stilla, i sitt hem i Krakow. (Hon led av lungcancer; inte alltför förvånande – hon var en hängiven rökare.) Szymborska fick Nobelpriset 1996.

Detta är avslutningen på hennes dikt ”Om döden utan överdrift” från 1986  – fint tolkad av Anders Bodegård:

Hjärtana bultar i äggen.
Skeletten i spädbarnen växer.
Frönas trägna slit ger de två första bladen
och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig
är själv ett levande bevis
på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte
som inte om så för en stund
åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget
på den osynliga dörren.
Vad man har hunnit med,
det kan han inte ta tillbaka.

Wisława Szymborska blev 88 år.

Så är Nobelveckan till ända. För den här gången. Personligen känns det som om jag stapplar i mål. Konstigt egentligen. För det har utåt sett inte varit mer krävande än vanligt.

Kanske handlar det till dels om att det varit ovanligt känslostarkt. Av lätt insedda skäl blev det i år ingen Nobelföreläsning, utan ett arrangemang där Tomas Tranströmers dikter framfördes på olika vis – uppläsningar (på flera olika språk), i körform, inspelat. Det enda talet stod jag själv för, i form av följande korta inledning:

God poesi är ett mäktigt ting. Det kan förvandla vår bild av världen, göra den klarare, tydligare, skarpare. Och det för alltid.

Man ska inte låta sig luras av den lågmälda tonen i Tomas Tranströmers poesi. Vissa av existensens verkliga storheter finns där ständigt närvarande: Minnet, Historien, Döden, Naturen – inte minst naturen. Men inte som en överväldigande närvaro utanför oss, eller som något som blir levande inför vår blick. Käre Tomas, hos dig är det precis tvärtom: jaget, den enskilda människan är det prisma där allt detta löper samman. Det skänker oss en känsla av sammanhang, ja uppgift. Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst din poesi. Inte heller är det längre möjligt att älska världen av fel skäl.

Men det som också gör stor poesi stor är inte bara detta att den förtydligar eller blottlägger något i världen redan närvarande, utan också att den har förmågan att faktiskt vidga gränserna för denna värld. Däri ligger makten.

Paul Valéry – en av dessa berömda litteratörer som skulle givits Nobelpriset om inte döden varit snabbare – har sagt, ungefär, att ”Ord är mer en del av oss än våra nerver. Jag känner min hjärna blott genom hörsägen”. Slut citat. Och detta på gott och ont. Där en människas språk tar slut tar också hennes värld slut. Men medan den fysiska världen ligger där den ligger, och har sina absoluta gränser, ytterst i form av, säg, ljusets hastighet eller den absoluta nollpunkten eller det enkla faktum att livet bara ges till priset av döden, så har språkets värld gränser som faktiskt låter sig ändras, flyttas, vidgas. Och de som gör dessa viktiga men svåra upptäcktsfärder in i detta terra inkognita är i regel stora poeter, som Tomas Tranströmer. ”Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek”.

Så det är med särskild tacksamhet vi nu står inför dig en dag som denna. För du har gjort vår värld mycket rikare, och mycket, mycket större.

Avslutningen på kvällen blev sublim. ( jag har väntat på att använda det där ordet: men det beskriver faktiskt stämningen där på slutet.) Först hördes en äldre inspelning där Tomas Tranströmer själv läste ”Schubertiana”, en dikt som bland annat innehåller dessa rader:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Sedan spelade Uppsala kammarsolister Schuberts Adagio ur Stråkkvintett i C-dur. Och bevisade diktens sanning. Jag själv betraktar mig som en tuff kille, men jag var rörd. Och jag var ingalunda ensam om detta.

Samma vid prisutdelningen i lördags. Då insåg jag också att jag själv burit på en rätt stor anspänning, som förlöstes, där och då i konserthuset.

Jag minns att när vi fattat det formella beslutet den där torsdagen i oktober, så gick en tanke, överrumplande, kort och kall, genom mitt huvud: ”Tänk om vi tar livet av Tomas med detta?” Uppmärksamheten brukar vara kolossal, trycket likaså, och frågan var om årets pristagare skulle stå rycken. (Exkurs: Det första jag gjorde sedan jag meddelat vårt beslut till pristagaren, var att snabbt skicka folk över till Stigbergsgatan, för att bistå vid anstormningen. Detta gjorde att jag var sekunder från att missa dörröppningen. Min mikrofon hade just kommit på plats när pendylen i sekreterarrummet plingade.)

Men när jag i Konserthuset såg Tomas Tranströmer glädjestrålande klappa om kungen, och sedan sitta där och med ett leende studera Nobelmedaljen, då kunde även jag pusta ut.

Resten var bara en rutschande kana av glädje.

Som jag utlovat tidigare ska jag här ge länkar till några av de utländska artiklar som skrivits med anledning av att Tomas Tranströmer givits årets Nobelpris i litteratur. Det kan självfallet inte bli någon uttömmande genomgång – därtill fungerar nog Google bäst – men några av de mest intressanta vill jag dock nämna. Jag börjar med reaktionerna i engelsk- och tyskspråkiga media.

I Los Angeles Times skriver David Ulin att Tranströmer ”is a terrific choice: a poet of conscience who chronicles both the interior and exterior life”. Den kända dikten Allegro citeras i sin helhet och analyseras även. David Orr i New York Times skriver bland annat att ”it would be wrong to scold the Swedes for elevating their countryman Tomas Transtromer. Mr. Transtromer is not only a first-rate artist, but his selection, announced Thursday, corrects an almost 15-year drought for poetry.” I The Telegraph går det, liksom i de flesta andra större tidningar, förutom en större artikel läsa även en del kortare texter kring Nobelpriset, inklusive en med ”Tio saker du inte visste om Tomas Tranströmer”, där man bland annat skriver att hans barndom tillbringades ”in an Enid Blyton style blurr of jolly seaside holidays on Runmarö Island”. I The Independent finns det en utförlig text om Tranströmer, där det bland annat konstateras att han är ”a master of metaphor, weaving powerful images into his poems without much embellishment”.

Jan Ehlerts kunniga artikel i Tagesschau lyckas att sätta in Tranströmer i både ett tyskt och ett svenskt perspektiv, och kommer även in på frågan varför hans läsare verkar ha en så nära relation till hans verk. Westdeutsche Zeitung skriver bland annat att Akademien hade gjort det lätt för sig om man gett Dylan priset. Man bestämde sig dock ej att för ett sådant populärt val och även mot politiskt präglade förväntningar att ge priset till en arabisk författare. I radikala TAZ skriver Daniela Seel att Tranströmers dikter efter utopiernas slut och sexton år med Helmut Kohl var något de unga kunde behöva. Den gängse bilden av Tranströmer som någon fjärran samtidens stormar motsägs med kraft; istället säger hon att man kanske kan se honom som något av en hemlig skyddspatron för dagens unga, vilda diktning i Tyskland, inte minst i Berlin. I Frankfurter Allgemeine Zeitung går det – givetvis, höll jag på att säga – att hitta en kunnig och välskrivet artikel, signerad av Robert von Lucius, där han betecknar priset som ”underbart, välförtjänat, fantastiskt”, och där han bland annat säger att när det kommer till Tranströmer lämnar tillochmed svenskarna sin vanliga ”kyliga distans”. Stuttgarter Zeitung prisar beslutet och betecknar det som ett under att enbart estetiska kriterier ledde till prisutdelningen; motiveringen betecknas dock som ”etwas schlicht” (lite enkel). Tysklands statliga TV-kanal ZDF är mycket positiv till valet, men citerar även den tyska litteraturkritikens nestor, Reich-Ranicki som säger sig inte vet vem Tranströmer är – detta citat återfinns sedan i många tyska bidrag, ibland åtföljd av elaka läsarkommentarer mest mot, men även för Ranicki .Vad gäller Tyskland kan det avslutningsvis nämnas att i landets mest sedda kvällsnyhetsprogram, Heute journal, läste den kände skådespelaren Ulrich Tukur två dikter av Tranströmer – poesiläsning i tyska nyhetsprogram är så vitt jag vet ytterst ovanligt.

I dagens DN redogörs för resultaten av en rent kvantitativ undersökning av hur olika svenska pris uppmärksammats i världen. Resultaten är grova men intressanta. Dock krävs nog flera års jämförande undersökningar för att kunna dra några mer långtgående slutsatser. (T.ex. kan man fråga sig hur uppståndelsen kring den döde Nobelpristagaren i medicin påverkat bilden i år.)

Jag kommer snart att redogöra några intryck av det internationella mottagandet av beskedet att årets Nobelpris i litteratur tilldelats Tomas Tranströmer. De positiva reaktionerna överväger i en mycket hög grad, men självfallet förekommer också kritik. Underligt vore det annars.

De suraste kommentarerna kommer, som vanligt, från USA. Tim Parks i New York Review of Books har tagit årets pris till utgångspunkt för en allmän uppgörelse med Nobelpriset: ”Whats Wrong With the Nobel Prize in Literature?”

Per Wästberg, som också  är Nobelkommitténs ordförande, har skrivit följande svar, som kan vara intresse även för svenska läsare:

May I, as a reader for decades of your journal, give a more factual background to Mr. Tim Parks´ article in your recent issue. This year’s laureate Tomas Tranströmer has been proposed, for years, by, among others, former laureates Joseph Brodsky, Seamus Heaney and Derek Walcott. In New York 2000, Susan Sontag told me Tranströmer was the Swede most well known in the US. He is translated into sixty languages, there are cafés named after him in China and Slovenia. And in Sweden we have all read and loved him since we were young.

The Nobel Committee consists of five members out of the rest of the Swedish Academy. By February we get about 220 suggestions from all round the world. By April we have concocted an ”expectancy” list of twenty. By May we get the Academy to approve a short list of five to be read during next four months. No one could get the prize without having been on the list for at least two years. Be sure we read a select group of American, Canadian, Australian writers continuously!

We have of course, Mr. Parks, read even Jelinek’s Greed though it was hard going. And so much else! For my part I try to read one book a day to keep ill health away. We master thirteen languages in the Academy but when we suspect a genius hidden in an unknown language we call on translators and oath-sworn experts to give us generous samples of that writer.

We go for an individuals life’s work regardless of nation, gender, religion. We could, if need be, give it to Portugal or the US five times in a row, or to essayists, historians, children books writers. We do not have a human rights criterion. We award e.g. Orhan Pamuk for his outstanding novels and essays; then the award becomes politically interpreted.

In the committee we are obsessed readers since childhood and so have a rich background to judge from. None of us has a university job, we are all free writers with our own manuscripts to take care of in between.

Per Wästberg, President of the Nobel Committee for Literature, Stockholm.

Detta var innehållet i min vänstra kavajficka under den långa torsdagen:

  • En tummat och välannoterad exemplar av Tomas Tranströmers samlade dikter – nu demaskerad. Och instoppat i den…
  • Pappret med prismotiveringen – det jag läste från klockan 13:00.
  • Lappen med telefonnumret till pristagaren.
  • Anteckningar gjorda i samband med samtalet med densamme.

De här tingen får nog höra samman hädanefter.

Det spekuleras från vissa håll att det möjligen skulle ligga en läcka bakom det faktum att oddsen på Tomas Tranströmer sjönk så snabbt på spelsajten Ladbrokes under förmiddagen den 6 oktober.

Jag vill bara säga att ingenting vi har sett från vårt håll tyder på att någon skulle ha talat vid munnen. Akademien har heller inte inlett någon undersökning av något slag.

Vi är på inget vis skakade. Snarare rörda – över hur beskedet om priset tagits emot.

I övermorgon klockan 13:00 kommer jag att berätta vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Förberedelserna pågår för fullt. Så här ser börssalen ut idag, när jag tittar ut genom den där berömda dörren:

Scenen kommer att vara helt annorlunda om 48 timmar.

« Föregående sidaNästa sida »