Nobelpriset, då och nu


Årets Nobelpristagare i litteratur, Alice Munro, har inte möjlighet att komma till Stockholm och prisceremonin i december. Hennes hälsa räcker helt enkelt inte till.

Alla inblandade – inklusive mrs Munro själv – beklagar detta, men det finns ingen väg runt skäl av det här slaget.

Vilken form Nobelföreläsningen kommer ta, samt vem som kommer att ta emot priset i hennes ställe vet vi ännu inte.

Jag har nu talat med vår pristagare, Alice Munro. Och hon var – förutom lättpratad och chosefri – precis så tacksam och jublande glad över priset som det redan har rapporterats. När vi kom in på frågan huruvida hon kommer till Stockholm för att ta emot priset svarade hon: ”I think not. I am an old woman, and my health is frail”. Och tillade att det som i första hand avskräckte henne var den långa resan.

En liten öppning lämnades dock. Inom en vecka kommer jag att få ett definitivt besked.

Ja, vi har bestämt oss. Och nu på torsdag den 10 oktober klockan 13:00 kommer jag att tillkännage vem som har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Detta kommer ske på sedvanlig plats och på sedvanligt vis.

Jag kommer att bära en brungrå kostym med beige skjorta, mörkblå slips med ränder samt bruna skor. Det kan jag berätta; det är också allt jag kan berätta. Sedan förra året ger vi inga intervjuer under perioden före tillkännagivandet. Allt i sekretessens namn.

Akademien har ännu inte börjat sammanträda efter sommarferierna, och som de flesta andra ledamöter befinner jag mig i slutspurten på Nobelläsningen. Så ingen av kvinna född vet ännu vem som kommer att få det där berömda priset i litteratur. Icke förty har spekulationerna inletts. Det har dessutom bubblat upp en del märkliga uppgifter i två länder i Sydeuropa som jag vill passa på att dementera. Om inte annat så för att slippa se dem växa och bli till vandringssägner.

Påstående nummer ett går ut på att Akademien ibland skickar ut hemliga sändebud som har till uppgift att sondera specifika Nobelkandidaters personliga inställning till priset i allmänhet  (och till exempel fråga dem om de kan tänka sig att dela priset med någon annan litteratör). Om detta kan jag bara säga: Nej, några sådana sonderingar utför vi aldrig. Någonsin.

Påstående nummer två gör gällande att vi ibland hos vissa myndigheterna inhämtar referenser och annan information rörande aktuella Nobelpriskandidater. Om detta kan jag också bara säga: Nej det gör vi aldrig. Någonsin.

I år börjar konstigheterna komma ovanligt tidigt.

 

The Academy has not yet begun its meetings and like most of the other members, I am in the final stage of my Nobel reading inventory. So as of this moment, no one of woman born can yet know who will receive the renowned literary prize for this year. Nonetheless, speculation is rife. Strange reports have surfaced in two countries in southern Europe, and I am happy to have the opportunity to refute both. If only to stunt their growth before they become urban legends.

One claim is that the Academy sometimes deploys secret emissaries to investigate the personal attitudes of specific Nobel candidates to the prize (for instance quizzing them whether they would be agreeable to sharing the prize with another author). Regarding this claim, all I can say is no, we never do this. Ever.

The other claim is that we occasionally turn to certain authorities for references and other information regarding potential Nobel Prize candidates. Regarding this, I can also state that no, we never do. Ever.

This year, the oddities have cropped up unusually early.

1995 års nobelpristagare i litteratur, irländaren Seamus Heaney, är död, efter en tids sjukdom. Han blev 74 år gammal – bara höll jag på att skriva. Jag såg honom för sista gången för några år sedan. En torsdagskväll dök han helt oannonserad dök upp på Gyldene Freden just när Akademien hade satt sig ned för sin sedvanliga middag. Han ursäktade att han störde, sade att han bara ville hälsa. Vilket han gjorde, varefter han vinkade vänligt – och var borta.

Första gången jag såg honom var på en bokmässa i Göteborg, då han höll ett av de bästa talen jag har hört där nere på banketten. Han avslutade med att utbringa en skål ”for this lonely art of ours”. Frasen fastnade i mitt minne. I dikten ”Digger” skriver han:


My grandfather cut more turf in a day
Than any other man on Toner’s bog.
Once I carried him milk in a bottle
Corked sloppily with paper. He straightened up
To drink it, then fell to right away
Nicking and slicing neatly, heaving sods
Over his shoulder, going down and down
For the good turf. Digging.

The cold smell of potato mould, the squelch and slap
Of soggy peat, the curt cuts of an edge
Through living roots awaken in my head.
But I’ve no spade to follow men like them.

Between my finger and my thumb
The squat pen rests.
I’ll dig with it.

Jag sitter hemma och tittar på TV, där det pågår ett studiosamtal om vem man tror kommer att få 2013 års Nobelpris i litteratur. Gäster och programledare sitter i en soffa, jag känner inte igen dem, men jag känner igen resonemangen och ler, milt överseende.

Så summerar programledaren, säger något i stil med: ”Ja, det har varit intressanta spekulationer, men om 40 minuter  vet vi vem det verkligen blir”.

Men, men, men – förvåningen slår upp i mig. Tillkännagivandet är alltså om 40 minuter och … här är jag hemma i Uppsala. Hur ska jag hinna dit? Rusar i panik in i arbetsrummet för att byta om, men där ligger mina grå kostymbyxor hopskrynklade och lortiga på golvet. Så slår det mig: Jag vet inte ens vem pristagaren är!

Och här vaknar jag (som Stieg Larsson brukade skriva) ”med ett ryck”.

Nobelpriset upptar mig mycket just nu, för idag sammanträder Nobelkommittén för att enas om vilka fem författare som kan komma ifråga i år. Nästa torsdag presenteras förslaget till kort lista för hela Akademien och den 30 maj, på terminens sista sammanträde, bestäms den.

Sedan har ledamöterna sommaren på sig att läsa in sig på kandidaterna, och när sedan Akademien möts igen i mitten av september står Nobelpriset högst upp på föredragningslistan. Beslutet tillkännages i vanlig ordning runt mitten av oktober.

Då kommer jag vara långt bättre förberedd än i min dröm.

Årets långa lista är fastställd. Där återfinns 195 namn på författare, och en dem kommer att bli 2013 års Nobelpristagare i litteratur. Av dessa 195 är 48 ej tidigare nämnda. (Rent siffermässigt skulle jag säga att det är ett tämligen normalt år. Långa listan 2012 bestod av 210 namn, varav 46 nya.)

Vi har fortsatt vårt arbete att göra fler nomineringsberättigade medvetna om sitt vackra privilegium. Inför 2012 års lista ökades utskicken till universitet i USA. I år har vi gjort en särskild insats med inriktning mot afrikanska universitet.

Exkurs 1: De här vidgningarna av våra adresslistor är ej tillfälliga, utan läggs till varandra. Och vi kommer att fortsätta på detta vis, år efter år, i förhoppningen att få ett sådant nätverk av nomineringsberättigade att inga värdiga kandidater skall kunna undslippa Akademiens uppmärksamhet.

Vilka är då berättigade att nominera kandidater till Nobelpriset i litteratur? De statuter vi har att följa säger att den rätten ”tillkommer ledamöter av Svenska Akademien och av andra med denna till sammansättning och uppgifter likartade akademier, institutioner och samfund, professorer i litteraturhistoria och språk vid universitet och högskolor, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförandena i författarorganisationer, som äro för sitt lands skönlitterära alstring representativa”.

Exkurs 2:  Nomineringar komna från andra än de uppräknade antas ej. Seriösa och välargumenterade förslag från ej nomineringsberättigade kan alltså aldrig resultera i en plats på långa listan, men kastas ändå inte saklöst. Vi har folk som tittar på dem – däri kan dölja sig något intressant. (Plågsamt chanslösa är dock t.ex. personer som anser att det är på tiden att de fick priset själva.)

Exkurs 3: Tidigare Nobelpristagare är, som sagt, berättigade att nominerade. I år har fem av dem utnyttjat denna möjlighet.

Redan nu pågår arbetet inför nästa steg, den halvlånga listan. Den kommer hoppeligen vara klar om cirka två månader.

Med anledning av att påståendet att Göran Malmqvist är nära vän med årets pristagare Mo Yan vill jag göra följande kommentar:

Svenska Akademien har stränga jävsregler, och de innebär bland annat att man ej kan delta i beslut som gäller personer man har ”en privat relation till” eller som går in i gruppen ”närstående”. Göran Malmqvist betecknar inte Mo Yan som någon tillhörig dessa två kategorier. De är alltså inte personliga vänner.

Han har berättat för mig att de två mötts tre gånger före beslutet: först en dag på senhösten 1990, då Göran Malmqvist var gästföreläsare i Hong-Kong; den andra gången åtta år senare, alltså 1998, då Mo Yan var del av en nio man stark författardelegation som besökte Taiwan och som Malmqvist sammanstrålade med; samt den tredje gången sju år senare, i samband med ett Strindbergssymposium i Peking 2005. Den sammanlagda tid de tillbringat i varandras sällskap under dessa tre tillfällen är sammanlagt runt fem timmar.

Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog träffat mängder av kinesiska författare genom åren, som en naturlig del av sin yrkesutövning.

Det faktum att en av ledamöterna träffat en pristagare tre gånger under femton år, och att samme pristagare (för övrigt för fyra år sedan) skrev ett vänligt förord till en bok författad av ledamoten i fråga (och hans hustru) är, som jag ser det, ej diskvalificerande. Att ledamöter träffar folk och bygger upp ett rikt kontaktnät (och kanske även gör saker som att direktöversätta viktiga verk av kandidater) kan faktiskt bara vara till nytta till prisarbetet.

För säkerhets skull vill jag dessutom påminna om att Göran Malmqvist bara är en av sexton läsande, röstande ledamöter.

Jag har fått frågor från bland annat Expressen rörande det faktum att ledamoten Göran Malmqvist för Akademiens räkning översatt årets Nobelpristagare, och att det är möjligt att delar av hans översättningar senare kan komma att publiceras av något förlag. Kan detta utgöra jäv?

Fråga: Hur du ser på jävmisstankarna?
Svar: Vi ser det inte som ett brott mot våra jävsregler. Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog, kinesisktalande och expert på kinesisk kultur fått i uppdrag av Akademien att översätta vissa av Mo Yens verk till svenska, alltså som en naturlig del av vårt arbete med Nobelpriset.

Fråga: Hur mycket deltog Göran Malmqvist i diskussionerna kring vem som skulle få nobelpriset?
Svar: Han har självfallet deltagit i den diskussionen, då han är vår främste expert. Fattas bara annat. Det är bland annat på grund av den kompetensen han sitter i Akademien!

Fråga: Hur ser akademin på att en ledamot kan få ekonomisk vinning av en utnämning, som i det här fallet med Göran Malmqvist?
Svar: Han får inte ekonomisk vinning av det, annat än i form av ersättning för det arbete han utfört på Akademiens uppdrag. Sedan är det då frågan om de här översättningarna också kommer att publiceras, och så vitt jag vet är inget bestämt, men om så sker har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga. För övrigt hoppas jag verkligen att hans översättningar kommer att publiceras. De är lysande.

Egen kommentar: Jag önskar faktiskt att fler ledamöter kunde finna tid att för Akademiens räkning direktöversätta nobelpriskandidater. Det ger en oslagbar inblick i en författares stil, och skänker också en utmärkt plattform för att bedöma översättningar gjorda på andra språk.

Jag fick igår frågor apropå en del av reaktionerna på Akademiens beslut att ge Nobelpriset i litteratur till Mo Yan. Här är hela mitt svar:

Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)

Att det uppstår diskussion är tämligen naturligt – litteratur kan ha en oerhörd politisk sprängkraft. Den dag Nobelpriset inte väcker några som helst invändningar är också sannolikt den dag då priset blivit irrelevant. Dock önskar man inte sällan att diskussionen mer tog sin utgångspunkt i författarens verk än i mer eller mindre lösa antaganden om författarens person.

Vi varken vill eller kan eller ska väga våra kandidater på en politisk våg, i syfte att lyfta undan sådana som skulle kunna tänkas väcka misshag i olika läger eller på olika vis.

Nobelpriset är ett pris i litteratur, och ges enbart på litterära meriter. Det torde stå klart. Än en gång.

« Föregående sidaNästa sida »