Litterärt


Från tid till annan går det att se en intressant asymmetri mellan manliga och kvinnliga litteratörer. Även bland manliga författare i det absoluta toppskiktet kan man snubbla över skildringar av kvinnor som är pinsamt platta och fantasilösa, samtidigt som de mansporträtt som deras kvinnliga kollegor presterar i regel är betydligt mer sammansatta, och intressanta.

Exakt vad detta springer ur kan jag inte utreda här. Och jag förstår det heller inte riktigt. En del av förklaringen till det står dock att finna i det fenomen min företrädare kallade ”bitextualiteten”, alltså att kvinnor läser mer fördomsfritt och har lättare att korsa de genremässiga könsgränserna än män. (Men det är givetvis inte hela sanningen. Här anas en avhandling. Eller två. Eller tre.)

Här kommer vi in på frågan om fiktionen och dess funktion.

Om någon skulle fråga mig varför fiktion behövs, skulle jag svara att den behövs då den ger oss tillgång till annars onåbara världar – i form av andra tider eller andra platser eller andra existenser. Vi släpps tillfälligtvis upp ur de djupa, ensamma gravar som kallas Jag.

Och den vinning vi gör i form av förmedlad erfarenhet står givetvis i omvänd proportion till fiktionens relativa närhet till våra egna jag. Att läsa så man bara bekräftar det man redan vet, eller tror sig veta, det syns mig mer än poänglöst: det kommer bara gräva den där graven än djupare. (För att inte tala om vad det gör med ens intellekt.) Så det spelar inte bara roll att man läser; hur man läser är centralt.

Ack, så mycket tårar det skulle ha sparat mig, om jag som artonåring läst Doris Lessings ”Den femte sanningen”.

Något i stil med detta skulle jag ha sagt i ett framtida ”Babel” (som kommer handla om läsning och vad den gör med oss) men då jag tyvärr var upptagen och tvungen att tacka nej till deras inbjudan, säger jag det här istället.

Sällan har jag känt mig så gammal som när jag går runt där på Karstad och letar – galoscher. Det är ett ting som jag alltid förknippat med äldre herrar, lite prudentliga och överdrivet känsliga för väta. Men snömodden i Berlin har fått mig att tänka om. Antar jag. Eller är det åren som kommit ikapp? Jag ryser.

Då ser jag honom. Han är rätt liten, gråhårig, bär kort, praktisk parkas i orange med många fickor, och till detta benlindor och kängor. Och på stickeluvan har han ett par tättslutande orangefärgade snöglasögon. Klädd som en alpinist för att gå ned och handla på affären. Det påminner om en viss typ av författare.

Jag hittar inga galoscher på Karstad.

« Föregående sida