Intressanta missförstånd


Torsdagen den 11 november lämnade Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, inte sitt kontor i börshuset i Gamla stan, tog sig inte de två kilometrarna genom Stockholms innerstad, passerade inte svampen på Stureplan, och gick inte uppför Sturegatan till nummer 14. Han var inte i närheten av de tunga kopparportarna med två lejonskallar till dörrhandtag. Inte heller tittade han upp mot marmorportiken ovanför och tavlan med profilbilden på en man i skägg.

Däremot stod han ett tag vid sitt fönster i Börshuset, tittade ut över Stortorgets ännu osmyckade julgran och kontemplerade ett ögonblick över hur vanskligt det kan vara att exakt förutspå vad folk kommer att göra på ett givet datum i framtiden.

(Jag vet, det här var billigt, men jag kunde inte låta bli…)

Diskussionen mellan mig och Sverker Lenas om Nobelpriset har fortsatt ännu en vända. Han insisterar och så gör även jag. Jag osäker över hur mycket som egentligen tillförs, men någon som ej läser DN kan vara intresserad av mitt svar på hans svar på mitt svar:

Fria fantasier kan nog vara ett spännande sätt att skänka den egna polemiken energi, inte minst för en själv, men det tillför inte så mycket av substans.

Lenas argumentation bygger på hans föreställningar om processer han ej har någon insyn i. Som hur resonemangen går när Svenska Akademien når sitt beslut att tilldela någon Nobelpriset i litteratur. Eller, för den delen, hur mina inre känslor ser ut i en given situation, frustrerad, skakad etc. På fotot som illustrerar notisen ser jag dock närmast brydd ut. Det är jag för övrigt. När jag säger att Nobelpriset delas ut på litterära meriter, och ej på politiska är det alltså inte en lös åsikt utan något som bygger på mina erfarenheter av ett antal års prisdiskussioner. Och jag hoppas helt enkelt bli trodd på den punkten. Ävenså när jag påstår att till och med den här församlingen förmår att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Kan litteratur ha politisk sprängkraft? Självfallet. Betyder det att det ligger politiska motiv bakom priset? Självfallet inte. Frågan är om Lenas är kapabel att uppfatta den distinktionen. Som jag skrev i det blogginlägg som inledde den här debatten: för en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.

Det som gjorde den antika orakelkonsten så långlivad var inte minst detta att den byggde på interpreterande av synnerligen vaga tecken.  I Dodona tolkades ekens sus, i Delphi drogs ett budskap fram ur det drogade oraklets muttranden, i Olympia lästes offerdjurens inälvor, i Lebadeia sov man på offerdjurets hud, varefter svaren på ens frågor uppenbarades i de egna drömmarna, etc etc.

Även uttolkandet av Akademiens göranden och låtanden rymmer ett generöst mått av teckentydning. Vilket kanske är ofrånkomligt då vi – liksom alla andra Nobelprisutdelande församlingar – inte bedriver vårt arbete inför öppen ridå.

Men ibland tolkas saker på tok för hårt. Som till exempel i denna text. Jag får nog ta på mig en del av ansvaret själv, som kanske inte var nog tydlig.

Men det tänker jag vara nu.

Finns det några genrer, språk och nationaliteter som a priori är uteslutna från Nobelprisdiskussionerna? Nej. Är det en nackdel att vara en författare med stor läsekrets? Nej. (På samma vis som det givetvis inte heller är ett argument för.)

Sådär. Då var det sagt.

Årets Nobelpris i litteratur verkar ha ställt till med en intressant förvirring hos vissa.

Så länge jag varit ledamot i Akademien har vissa reaktioner känts en smula förutsägbara, om man säger så. En av de raspiga grammonfonskivor som brukar läggas på – förutom den där att pristagaren är en person som ”ingen hört talas om” – är att priset avfärdas som ”politiskt”.

Anklagelsen brukar komma från högerskribenter, i regel sådana verksamma i USA. Så till exempel har prisen till Jelinek, Pinter och Lessing brukats som belägg för Akademiens vänstervridning.

Det vore synd att säga att kritiken bekymrat Akademien. Det kommer också i regel från lättprovocerade personer vars litterära intresse är försumbart, åtminstone jämfört med deras politiska dito. Så inte undra på att deras grundtes är så uppåt väggarna fel. För en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.

I år har detta mönster ställts på huvudet.

Igen avfärdas det som ett politiskt pris. Nu av vissa vänsterskribenter. Och detta med den typiska tvärsäkerhet som kräver stor okunskap att utöva. Hursomhelst innebär det att det ihåliga i de här anklagelserna framträder tydligare än någonsin. Akademien kan omöjligen vara både vänster- och högervriden. Till de skribenter av olika politiska schatteringar som ogillar våra val för att de ogillar vissa åsikter hos pristagaren kan jag bara säga att det kan vi tyvärr inte ta hänsyn till.

Istället får det skedda ses som ett belägg för det vi brukar hävda med viss envishet: priset utdelas på litterära meriter, och enbart på litterära meriter. Ibland undrar jag om det inte är det som provocerar allra mest.

I lördagens DN gick det att läsa en intressant text om Aleksander Solzjenitsyns mastodontverk ”I den första kretsen”. Invid stod en faktaruta, där det bland annat påstods att ”Efter påtryckningar av bland annat André Malraux tilldelas Solzjenitsyn 1970 års Nobelpris”.

Detta är så pass uppåt väggarna tokigt att jag inte kan låta bli att säga något.

För det första. Det upprop som här åsyftas startades inte av André Malraux utan av François Mauriac. Personen har helt enkelt läst fel på sidan 12 i Lennart Samuelssons förord. (Där för övrigt 1952 års Nobelpristagare fått fel förnamn – han kallas André.)

För det andra. Som gammal Nobelpristagare hade Mauriac all rätt att nominera. Många av de bästa förslagen får Akademien just från den kategorin. Att benämna detta, som inte bara uppmuntras utan faktiskt aktivt efterfrågas från vår sida, ”påtryckningar” är därför helt snurrigt.

För det tredje. Det som kallas för Mauriacs upprop – där undertecknarna var ett femtiotal franska akademiledamöter, lärda, författare och journalister – inkom först i juli 1970, då nomineringstiden sedan länge var förbi. Vid det laget fanns det sex andra, i tid inkomna nomineringar som avsåg just Solzjenitsyn, vilket gör det svårt att se varför Mauriacs försenade nominering skulle ha haft en sådan betydelse.

Utifrån viss egen insikt i hur Akademien fungerar vill jag påstå att kampanjer i syfte att se till att Nobelpriset ges till någon viss person aldrig ger resultat. I alla fall inte det avsedda.

Jag vill inte göra en för stor sak av detta. Vi kan alla halka på badrumsmattan. Detta är bara detaljer. Det finns dock en lite mer allvarlig sida.

På sätt och vis ansluter formuleringen – säkerligen helt oavsiktligt – till den tankefigur som de sovjetiska myndigheterna grep efter i sin hets mot Solzjenitsyn, och där priset sades vara resultatet av en internationell presskampanj. Det finns ingen anledning att hålla den gamla myten vid liv.

« Föregående sida