Av synnerlig vikt


Som har meddelats på vår hemsida beslöt Akademien igår att invälja språkvetaren Tomas Riad som ny ledamot på stol nummer sex. Så vem är han? Jag tänkte här bidra med några strödda fakta som kanske inte är omedelbart gripbara på Internet:

  • Riad tog studenten 1978 vid Katedralsskolan i Uppsala – helklassisk linje.
  • Han disputerade 1992 på en avhandling med titeln ”Structures in Germanic prosody”. För denna fick han Högskoleföreningens pris som det årets bästa.
  • Hans huvudinriktning är fonologi, och särskilt då det fält som benämns prosodi, alltså språkets ljudegenskaper. För en demonstration av vad detta går ut på kan man gärna läsa hans artikel ”Börk börk börk. Ehula hule de chokolad muus”, som alltså tar sin utgångspunkt i mupparnas svenske kock.
  • Tomas Riad är också violinist. Han har studerat vid Royal College of Music i London, och arbetade under en tid på 80-talet som musiker på heltid.
  • Hans far kommer från Egypten, ingenjör och arkitekt, och hans mor Eva är professor emerita i arabiska vid Uppsala universitet.
  • Riads forskning är bred och rik, och spänner från frågor om relationen mellan språk och vers (se till exempel denna föreläsning) till en undersökning av smeknamnsbildningar i Rinkeby.
  • Han har även gjort insatser för att förbättra grammatikundervisningen i svenska skolan.

När Akademien öppnar sin hösttermin torsdagen den 22 september är det två ärenden som dominerar både dagordningen och våra sinnen. Det första är – som alltid vid denna tid på året – diskussionen om vem som ska tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Det andra är frågan om vem som ska efterträda Birgitta Trotzig som ny ledamot på stol nummer sex.

Det finns få saker som debatteras med större koncentration och allvar än just inval.

Ett misstag i, säg, ett prisärende är alltid beklagligt, men det kan man alltid reparera något annat år. Ett inval däremot är något som kommer att prägla den här sammanslutningen för överskådlig tid. Vi är så få, att var gång någon faller ifrån och var gång någon kommer till så märks och känns detta mycket tydligt. I Akademiens inre liv är därför invalet av en ny ledamot alltid en stor och märkvärdig sak.

Just i dessa ärenden är för övrigt sekretessen viktigare än någonsin – tillochmed viktigare än vad gäller Nobelpriset. Diskussionen ska nämligen kunna vara så rak och öppenhjärtig som möjligt. Det hör också till etiketten bland ledamöterna att man aldrig förhör sig om den diskussion som föregick ens eget inval. När man för första gången sätter sig på sin stol omges man av bilderna av dem som lika gärna kunnat inta denna plats – skuggakademien.

Därför kan jag självfallet inte berätta om hur tankarna löper och diskussionen går. Men jag kan i alla fall lägga ett missförstånd till rätta: det är inte så att vissa stolar är vikta åt vissa typer av personer. Det finns inga poetstolar lika lite som det finns några historikerstolar eller juriststolar. Invalet styrs av sammanslutningens behov.

Akademien är nämligen en arbetande akademi, och utnämningen är ingen guldkraschan att spänna på bröstet efter lång och trogen tjänst. Nej, ett ledamotskap är inte att se som en fullbordan av ett personligt projekt, utan tvärtom något som upplöser detsamma i något större och vidare.

Och just det sistnämnda är nog bland det bästa med ett ledamotskap som jag ser det: man får möjlighet att glömma sig själv lite. Detta kan annars vara svårt, särskilt för författare som genom sin själva syssla är fallna för självupptagenhet.

Att öppet visa sin åstundan att ta plats i denna församling är inte meriterande.

Jag kommer att skriva mer om det stundande invalet längre fram.

Foto av Ulla MontánBirgitta Trotzig, ledamot på stol nummer sex, är död. Hon avled sent igår kväll, efter en längre tids sjukdom.

Jag kommer att skriva mer så småningom.

Nu, när dammet lagt sig, gör jag följande utfästelser, som kommer att göra existensen lite enklare för mig själv, och en smula tråkigare för delar av media:

Ett: jag avser bli mindre lätt att reta upp.

Två: jag tänker avstå från att skriva saker i vredesmod.

Idag publiceras ett internationellt upprop för den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak. Jag är en av undertecknarna. (Några andra, bland en rad nämnvärda, är André Brink, John Le Carré, Nuruddin Farah, Günter Wallraff, Wole Soyinka och Lars Norén.) Vi vet att Isaak ännu lever, men under vidriga förhållanden.

Avslutningen lyder så här: ”Tragiskt nog är Dawit Isaak en symbol för det lidande som offren för brott mot de mänskliga rättigheterna ständigt utsätts för, över hela världen. Om demokratiska regeringar inte kan stå starka mot sådana övergrepp, så tappar de inte bara i trovärdighet: de blir passiva medhjälpare till de torterare som begår brotten.” Hela texten står att läsa här.

Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar  och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.

För en gång skull kan jag säga så här: det hela är mycket enkelt. Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.

« Föregående sida