Tätt i hälarna på Dagens Nyheters nya artikelserie om den svenska skolans problem kom förra veckan denna tungt vägande och alltför lite uppmärksammade debattartikel, undertecknad av företrädare av Kungliga Vetenskapsakademien. Jag är beredd att skriva under på vartenda ord.
Varför, å varför måste skolan i det här landet gång på gång utsättas för ideologiskt överstyrda experiment?
Svenska Akademien kommer återvända till den här utomordentligt viktiga frågan längre fram.
Att vara ständig 
04 april 2013 at 12:53 e m
Hmmm. Tråkigt att du sväljer det förenklade resonemanget att den privata driftsformen är skadlig. Av de reformer som skedde på 90-talet var Perssons kommunalisering den mest skadliga – små kommuner har ofta inte de resurser som krävs för pedagogisk ledning och utveckling. Om du gick runt i skolor idag skulle du se segregering i både privata och offentligt drivna.
Det är inte driftsformen som avgör; det är kvaliteten på ledningen.
Sedan har du rätt i att skolan, eleverna och lärarkåren har varit offer för ett halvsekel av ideologiskt drivna reformer, där LGr69 var den värsta.
Vi skulle behöva komma bort från den politiska styrningen och höja status för läraryrket. Den skulle komma av sig själv om pedagoger fick styra.
04 april 2013 at 3:26 e m
Jag vill rekommendera ett blogginlägg av Jonas Vlachos: http://ekonomistas.se/2013/04/04/guide-till-skoldebatten/
Det borde vara obligatorisk läsning för alla som vill debattera skola.
05 april 2013 at 7:32 f m
Håller till stor del med Priffe. Dessutom är det inget fel med skolor drivna i vinstintresse om kvalitetsuppföljningen fungerar, vilket den inte gör idag, eftersom den inte finns. Jämför med byggnation av skolor – den utförs av företag med vinstintresse, där det företag som lägger det bästa anbudet vinner upphandlingen. Kvaliteten följs upp, alla är nöjda och glada och ingen gnäller på att skattemedel hamnar i byggföretagens kassor.
Att skjuta in sig på en viss driftsform är fel.
Detta sagt har den svenska skolan ohyggliga problem – lärarna är det tveklöst största. Det senaste tiotalet år har i princip enbart det intellektuella bottenskrapet sökt sig in på lärarutbildningarna, särskilt inom NO-ämnena. Och även om man gör rejäla lönelyft kommer man få det svårt att vända det här. För vilken intellektuellt begåvad 19-åring kommer välja ett yrke där en stor del av dennes framtida kollegor inte är det?
Och när det gäller lönelyften är även de mest drastiska förslagen otillräckliga. Peter Wolodarski krävde tiotusen, men var hamnar vi då? Jo, runt trettiofem tusen i slutlön. Det är inte mycket jämfört med civilingenjörer, ekonomer och läkare. Som dessutom kan gå till arbeten med intellektuellt högpresterande kollegor…
Den svenska skolan är en katastrof, och jag fruktar att skadorna är irreparabla.
05 april 2013 at 9:28 f m
Håller med ovanstående. Det är märkligt att skjuta in sig på driftsformen, alldeles särskilt som det ju inte finns någon som helst evidens för att de kommunala skolorna fungerar bättre. Hur står det till med evidensbaserat tänkande i den här debatten?
Problemet med den svenska skolan är, tyvärr, kvaliteten på lärarna. Låt mig här klippa in ett veckobrev som jag har fått som förälder till ett barn i kommunal skola.
—
VECKOBREV
Ett veckobrev kommer idag istället då datatekniker håller på att installera ett
helt nytt nätverk på skolan så har vi haft svårt att bara starta våra datorer och
att skicka mejl.
Lite om skolsituationen den fungerar bättre och bättre. Barnen jobbar på och
lär sig kunskaper varje dag. Vissa dagar är kanon och vissa dagar mindre bra.
Måndagarna är de tuffaste dagarna då har barnen 3 EP-ämnen och sedan är
det ju måndagar som isig kan vara tuffa.
Resurser i klassen. vår speciallärare är tre tillfällen i veckan och som är resurs på skolan är en helförmiddag och en 50 minuters lektion.
Nu har många barn haft sina ”elevledda utvecklingssamtal”. Vi är riktigt
imponerade var de är duktiga. Dessa veckor innan samtalen när de har
förberett sitt samtal så har de utvecklats mycket och de har även fått en insikt
i sitt eget lärande.
—
Det här är skrivet av en person som undervisar våra barn i svenska. Jag vet att det är en anekdot, och att pluralformen av anekdot inte är data.
Det sagt, står jag fast vid att vi behöver bättre lärare, och vi behöver framförallt se till att det är de dåliga lärarna som slutar, och inte som idag de bra lärarna (som har bättre framtidsutsikter i i stort sett alla andra yrken). Och det är på inga sätt uppenbart för mig att det finns någon som helst kausalitet mellan ”bra lärare slutar” och ”vissa tjänar pengar på att driva skolverksamhet”.
Tror någon på allvar att vi skulle få bättre elektriker om vi förstatligade alla byggbolag?
De ”ideologiskt överstyrda experimenten” som skolan drabbats av gäller pedagogiken och administrationen, inte driftsformen. Skolresultaten började ju sjunka när man förändrade pedagogiken, men har inte påverkats nämnvärt när förändringar i ägandeformen genomförts.
05 april 2013 at 10:09 f m
Det veckobrevet var inte att leka med… Att någon som skriver på det viset undervisar i svenska borde vara omöjligt, men är tyvärr ingen ovanlighet inom den svenska skolan.
05 april 2013 at 1:10 e m
Mycket kan och bör sägas om den svenska skolan. Oavsett vilken grundinställning man har i olika skolfrågor, så är det ett område där effekten av politiska beslut ständigt måste undersökas och där man måste vara beredd att ompröva fattade beslut. (Därmed inte sagt att skolan ständigt måste reformeras; en viss återhållsamhet i det avseendet är påkallad.)
Men, jag tycker att det är problematiskt att ett antal professorer, vilka uppenbarligen är ledande inom sina respektive område, lyckas skriva en debattartikel där en av teserna – att vinstdrivna skolor bör elimineras – inte kan härledas från de presenterade premisserna. Istället ägnar de sig åt en argumentering av typen ”guilt by association” genom att hänvisa till general Pinochet. Jag är överraskad av den bristande förmågan att skriva argumenterande text. Kanske var inte skolan bättre förr?
05 april 2013 at 10:41 e m
Kloka kommentarer ovan. Exakt – driftsformen inte problemet, utan lärarutbildningen. Har valt att sätta mina barn i en friskola, och är extremt nöjd: Ordning och reda, läxor och ordentliga läxförhör, tvåspråkighet fr o m förskoleklass (svenska och engelska, hälften av lärarna engelskspråkiga), nolltolerans mot alla former av bus, bråk och mobbing samt fokus på naturvetenskap och språk. Kan inte bli bättre. Denna valfrihet är en självklarhet – vi kan inte vrida klockan tillbaka på denna punkt.
06 april 2013 at 2:59 e m
Efter att ha följt våra barn i den kommunala skolan i Falkenberg under några år på 80-90 talet förstod vi att detta inte var bra pedagogik och med en slapp ordning . Vi fann IB linjen ( Internationell Baccalaureat ) på den kommunala skolan i Helsingborg. Vilket fynd och lycka med motiverade lärare från olika länder , etniskt blandade klasser , en 7-gradig betygskala , med prov rättade av annan lärare på annan ort . Vilken lycka att kunna välja då. Det bästa vi gjort säger nu våra barn.
08 april 2013 at 4:23 e m
Intressant läsning, både vad beträffar inlägg och kommentarer. En reflektion man kan göra om de sistnämnda är att det tycks råda en allmän samstämmighet om friskolors förträfflighet och lärares/lärarutbildningens förkastlighet. En stilla undran som lätt uppstår är vilka skribenterna tror undervisar på friskolorna samt vilken utbildning dessa mystiska individer har genomgått. Är det månne vaktmästarna?
Men med detta sagt är det samtidigt självklart att det finns problem i/med den svenska skolan. Ett av dessa problem är i vissa fall lärarna och, vad jag tror är vanligare, lärarutbildningen. Erfarna lärare är regelmässigt kompetenta människor som vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Detta är även grundproblemet – dvs. att kompetens inom läraryrket är någonting som förvärvas över tid och sålunda någonting som svårligen kan läras ut över en femårsperiod.
Utbildningens problem är dock flera. Ett av de största är pedagogikens förhärskande ställning. Vem som helst som genomlidit en pedagogikkurs (eller, som undertecknad, flera) vet att det sista lärarkandidaterna behöver mer av är den (i brist på bättre ord) vetenskapen. Det de behöver är snarare mer didaktik, praktik och ämneskunskaper. Angående det sistnämnda framstår det som en smula feltänkt att de som läser till lärare måste studera t.ex. historia 1, 2 och 3 (detta ger fördjupning), rimligare vore att de läste allmän historia i ett och halvt år som kan ge dem bredd (vilket är vad de behöver i skolan).
Dock tror jag att man gör det väl lätt för sig om man siktar in sig på ett enskilt problem och adlar det till Problemet. När det gäller skolan är problemen i pluralform. För i skolan är allt enkelt, men även det enklaste är svårt.
T.ex. präglas den politiska styrningen av godtycke, detta i ett politikområde som kräver långsiktighet. Varken politiker är styrdokument syntes kunna bestämma sig för om skolan ska syfta till bildning eller bildung, entreprenörskap eller kadaverdisciplin, om kunskap är någonting som består av fakta eller om det består av förståelse, om det finns definitiva sanningar eller ej, etc. Rörande det sistnämnda är LGR11 underhållande läsning eftersom styrdokumentet lyckas med konststycket att å ena sidan göra gällande att det inte finns några definitiva fakta, å andra sidan konstatera att eleverna ska lära sig om ”Förintelsen, Gulag och de två världskrigen”.
Det är inte bättre med de politiska förslagen på lösningar. Ett har varit att införa fler nationella prov, något som riskerar att förvandla den svenska skolan till en kopia av den amerikanska där all undervisning syftar till att eleverna ska klara av sagda prov – detta på bekostnad av grå företeelser såsom förståelse och problemlösning. En annan pigg åtgärd har varit ökade krav på att lärarna ska utföra rent administrativt arbete och dokumentation. Detta inkräktar direkt på den s.k. ”lektionsfria tiden” (som lekmän tror avser ”fikapaus” och praktiker vet avser ”planering inför kommande lektioner”) vilket resulterar i att engagerade lärare kan räkna med utbrändhet lagom till fyrtioårsdagen.
Dokumentationskraven i kombination med medias ökade intresse för skolan har även resulterat i att föräldrar börjat få allt svårare att förstå skillnaden mellan ”Föräldraengagemang” och ”Föräldraintrång”. Saken är nu den att föräldrar av idag är mer benägna att ställa krav på skolan än tidigare generationers föräldrar. Dock präglas dessa krav inte nödvändigtvis av en ökad kunskap, utbildning eller fallenhet för skolfrågor utan snarare av ett höjt tonläge. Återkommande är t.ex. krav på fler läxor (trots avsaknad av empiri för att detta ska leda till förbättrat lärande) eller t.ex. statistik över mobbing (vilket mest tar tid ifrån undervisningen samt det reella utrotandet av mobbing).
Med andra ord tror jag skolans problem är legio och att det är helt felaktigt och eventuellt kontraproduktivt att skjuta in sig på ett enskilt mål.
En nyttig insikt som drabbade mig under läsningen av det ovan var dock av värde. Ty jag trodde i min enfald att mitt beslut att bli lärare hade någonting att göra med mitt till fanatism gränsande intresse för mina ämnen samt kroppsliga behov av att lära ut dem. Den villfarelsen skakade dock Martin ur mig – detta då mitt beslut tydligen var grundat i det beklagliga faktumet att jag är en intellektuell dvärg. Ack, om jag bara hade tagit mina goda betyg och dito resultat på högskoleprovet och sällat mig till de intellektuella titaner som (tydligen) återfinns bland läkarstuderande och blivande civilekonomer.
08 april 2013 at 6:42 e m
Givetvis finns det MÅNGA undantag från regeln att det endast är personer med usla betyg som söker sig till lärarutbildningarna, men faktum kvarstår: 123 personer som kom in på lärarlinjer runt om i landet hade 0.1 på HSP.
Du är uppebarligen en eldsjäl, som valt läraryrket av kall. Tyvärr är sådana som du en del av problemet, om man skall hårdra lite. Man kan nämligen i längden inte ha en skola som är beroende av att eldsjälar söker sig till läraryrket. Läraryrket måste vara ett attraktivt höglöneyrke bland andra höglöneyrken såsom läkare, civilingenjör, civilekonom, jurist… Men så länge det finns eldsjälar som söker sig till läraryrket kan statsmakterna (samt kommunerna och friskolorna) hålla nere lönerna och fortfarande få en skola som fungerar hjälpligt.
Man kan inte ha ett system som bygger på att man blir lärare av kall.
08 april 2013 at 7:49 e m
Hej Martin,
Ang. de 123: Trevligt att vi är överrens om att dessa 123 inte har någonting som lärare att göra. Jag skämdes när jag läste om att de befann sig på en lärarutbildning eftersom jag inte vill förknippas med dessa individer.
Dock: detta är 123 personer. Det finns bokstavligen hundratusentals lärare i Sverige. Det du skrev i ditt svar till den gode Englund var att: ” Det senaste tiotalet år har i princip enbart det intellektuella bottenskrapet sökt sig in på lärarutbildningarna, särskilt inom NO-ämnena.” Hur blir 123 till ”nästan enbart”, eller ens representativa för de sökande eller de som sökt ”det senaste tiotalet år[en]”?
Nu har du ju kvalificerat ditt uttalande till att det finns ”MÅNGA undantag”. Nå, det måste ju handla om åtminstone tiotusentals undantag från de tidigare ”i princip enbart”.
Ang. problemet med eldsjälar: där håller jag med dig till långt större del än du kanske tror. De usla lönerna gör knappast läraryrket attraktivt. Tvärtom tror jag att svenska staten skulle ha allt att vinna på att höja både lönerna och intagningskraven till lärarutbildningen ordentligt. När de ändå är igång skulle de gott kunna åtgärda mina övriga invändningar i föregående svar.
Samtidigt är detta normativt, hur man vill att det ska vara. Hur det faktiskt är, är att lönerna är extremt dåliga om man ser till hur mycket tid folk lägger på att bli lärare. Att helt enkelt ge alla som drivs av ett kall (vilket är många) sparken är inte aktuellt eftersom skolan måste fortsätta fungera någorlunda. Därtill saknas reell politisk vilja att faktiskt höja lönerna och absolut inte till den nivå som skulle göra dem konkurrenskraftiga med läkare, civilekonomer eller civilingenjörer. Eftersom inget ovan kommer ske är det som återstår eldsjälarna samt de som tycker att det är kul att arbeta med barn och ungdomar, vilket det förvisso är många som gör.
Att detta är ohållbart är jag helt överrens med dig om, och att detta är så det kommer förbli är jag lika medveten om.
Med vänliga hälsningar, Okänd Idiot.
08 april 2013 at 10:47 e m
SS och många i denna tråd har åsikter, men de har varken forskat själva, tagit del av forskningen eller på något sätt ställt sig i forskningens tjänst. Det forskningen visar är att a) ALL utbildning mår bra av att vara privat driven, privat finansierad, offentligt reglerad och offentligt granskad. Det är den absolut, överlägset bästa formen av skola. Problemet är att när man ändrar i en eller flera av dessa (och eller andra parametrar) snabbt i skolan då får man problem. Den svenska skolan lider av ett antal problem;
i) antingen ändrar man ingenting (S 2002-2006) eller så ändrar man allt (Borg. 2006-2013),
ii) man ändrar på ovetenskapliga och direkt ideologiska premisser (S. 1950- till 1970-talet och Borg. 2006-2013),
iii) man tror att man gör det för en eller annan grupp (föräldrar, privata bolag, lärare, rektorer, myndigheter men sällan eller aldrig DIREKT OCH UTTALAT för eleverna (Och nej, inte heller FP har förändrat skolan för elevernas bästa, utan för opinionens. Maken till ovetenskapliga förändringar är läskig.).
iv) socialistisk (STATEN och KOMMUNERNA vet bäst) och liberal politik (MARKNADEN vet bäst) är överlägset sämst politik för skolan. Det Sverige och svensk skola behöver är en förtroendevald som driver en linje för eleverna och för lärandet mot de liberala och de socialistiska strömningarna i skolan.
v) fackets totalt ovetenskapliga och anti-lärande politik, särskilt manifesterat av LR är förödande för svensk skola. Att tro att ”10.000 mer i månaden” (eller motsvarande totalpopulistiska politik) är svaret på svensk skolas problem, när problemet delvis var, är och förblir facket är inte bara naivt, det är direkt lögnaktigt från facket. Det Sverige och svensk skola behöver är en förtroendevald som driver en linje för eleverna och för lärandet mot facket.
vi) ytterligare problem i form av kändisar, proffstyckare, föräldrar, populistiska politiker med flera som har liten eller ingen kunskap om skolan. Dessvärre måste jag för första gången säga att SS (och – ABSOLUT flera andra inlägg här ovan) inte äger djup, trovärdig eller korrekt kunskap om svensk skolas utmaningar, förutsättningar och fördelar.
Och allt detta driver svensk skola mot avgrunden.
09 april 2013 at 8:48 f m
Har av och till följt lärarbloggar under de senaste tio åren, samt sett mina barns olika lappar och mejl hem. Kommentatorn ovan visar på ett mycket vanligt problem, nämligen att många av lärarna inte kan uttrycka sig korrekt på svenska. I vårt fall (bloggar + barnens) skulle jag säga att det handlar om ungefär hälften av de lärare jag stött på.
Så jag gissar att det inte räcker med att höja lärarlöner och krav vid intagningen. Man måste också testa de lärare som finns ute i skolorna samt antingen erbjuda dem möjligheter att bli bättre i svenska eller se till att de slutar som lärare.
För som jag uppfattar situationen är de alldeles för många och ofta alldeles för unga för att skolan ska kunna fungera bättre inom en rimlig framtid om de blir kvar och får hållas.
Och någonstans tycker jag att det är helt otroligt: Hur kan så många människor gå igenom en så pass lång skoltid och utbildning utan att lära sig det mest elementära?
Likaså: Vilket ansvar har de som släppt ut de här blivande lärarna egentligen tagit?
Annars: Bon courage till alla de duktiga lärare vi också stött på !
13 april 2013 at 3:30 f m
Bra sagt av Oksanen – mer än bra; Sant!
15 april 2013 at 9:22 f m
Mer på samma ämne. Klick gärna på excelfilen. Skrämmande.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/skolan