Medelmåttans första dygd är anspråkslöshet, utan den är hon föraktlig. Hennes nästa dygd, är att ej blott själv vara utan pretention utan även verkligen känna att det finnes något ting högre och ädlare och med oskrymtad vördnad omfatta det – ty är hon avundsjuk så är hon ej endast föraktlig, utan förhatlig.
Men vi kunna gå ännu längre i vår moraliska klassifikation.
Vem vet att nedan om det medelmåttiga ligger det rent av dåliga? Men då är vi redan vid bottnen (ty själva medelmåttan är ännu ett slags svävande tillstånd) – och kunna efter efter flykten i högre sfärer äntligen glädja oss över att ha fast fot på den nedriga evigt grundfasta marken för att se oss om ibland dess platta invånare. Vi har sett att det finns ingen stil i medelmåttan – i uselhet finns det ej en gång maner – Medelmåttan härmar stil och får blott maner. Uselheten härmar blott maneret åter.
Erik Gustaf Geijer var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1824 och 1847. Han satt på stol nummer 14.
Att vara ständig 
13 februari 2013 at 12:15 e m
Även Jantelagen behövde sina överstepräster, synes det.
16 februari 2013 at 10:47 f m
Så bitskt, så roligt. Så sant? Dom kunde ”näthata” på den tiden också. Om också inte ”nät” och inte direkt ”hat”.
24 februari 2013 at 9:40 e m
Dem s.k. jantelagen är ett fenomen som gör ett samhälle så mycket trevligare att leva i jämfört med ett dito bestående av skrävlande, uppblåsta narcissister. Det är inte alltför sällsynt att det med all tydlighet framgår att talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” ej är tagit helt ur luften.
28 februari 2013 at 8:33 f m
Stig Claesson skrev någonstans något i stil med att ”jantelagen skrevs av en dansk som var så förbannad på sina landsmän att han blev norsk”.
28 februari 2013 at 9:31 f m
”tomma tunnor”, skriver PO. Kommer att tänka på Bibelen; kärleksbudskapet:
”Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.” Jag vägrar välja mellan Jante och den narcissistiska kulturen.