Med anledning av vissa förändringar vad gäller språkämnena vid Göteborgs universitet, har Akademien skrivit följande brev till dess rektor:

Svenska Akademien brukar inte försöka påverka universitetens och högskolornas inre arbete. Ett undantag gjordes år 2003, då man tillsammans med Kungliga Vitterhetsakademien tog ett initiativ till att ett antal nya (tidsbegränsade) forskningstjänster med humanistisk inriktning inrättades med hjälp av medel från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Proceduren upprepades under sju omgångar. Sammanlagt blev det 45 sådana nya tjänster. Av dessa gick 6 till forskare i Göteborg. Denna inblandning i universitetens verksamhet fann Akademien stimulerande.

Till ett annat undantag tvingades Akademien i våras, då beslut fattades vid Södertörns högskola om att den framgångsrika utbildningen i litterär översättning där skulle upphöra. Det har senare framgått att den slutgiltiga nedläggningen fördröjs samt att den konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet överväger att starta sådan utbildning. Det är glädjande. Det är dessutom framsynt och klokt av den konstnärliga fakultetsledningen i Göteborg att tänka i sådana termer.

När våra universitet beskriver målen för sina strävanden brukar ambitionen att vara internationellt gångbara, helst ledande, understrykas emfatiskt. Det talas mycket om spetskompetens, men rädslan för att kunna beskyllas för provinsialism är lika uppenbar. För att vinna internationell erkänsla krävs emellertid mer än framstående forskningsresultat inom specialiserade problemområden. Framför allt behövs det god kommunikationsförmåga och kulturkunskap för att skapa ömsesidig förståelse av mera beständig art. Egen spetskompetens på detta område måste säkerställas av varje universitet som strävar efter internationella framgångar.

I början av sommaren nådde oss nyheten att ett beslut om nedläggning av flera språkämnen vid Göteborgs universitet var på förslag. Beslutet skulle fattas den 20 juni och bakgrunden ansågs vara att man ville få bort s.k. »småämnen» med svagt utvecklade miljöer för att i stället ge nya, mera »spännande» ämnen större plats. Tiden var redan ute, föreföll det.

Det blev inte riktigt så katastrofalt, men illa nog. Beslut fattades om att den reguljära undervisningen i italienska skulle upphöra, övriga ämnen på dagordningen skulle utredas vidare (men är alltså ingalunda ur riskzonen). Många av nämndens ledamöter var i flera fall så tveksamma till att frågan skulle avgöras i terminens elfte timme att de begärde bordläggning, men behandlingen genomfördes. När det gällde ryska fattades beslut med minsta formellt möjliga marginal (dekanens utslagsröst) att man skulle gå till beslut vid innevarande sammanträde.

Fakultetsnämnden väntade alltså till vårterminens sista sammanträde (20/6) med att fatta beslutet om italienskans nedläggning fr.o.m. den 1 januari 2013. Man kan inte frigöra sig från misstanken att detta var för att försvåra offentlig debatt om nedläggningen. Övriga nedläggningshotade »småämnen» fick trots allt ett anstånd som förvägrades italienskan.

Italienska myndigheter i Sverige (ambassaden och kulturinstitutet) och i Italien (utrikesministeriet och utbildningsministeriet) var inte sena att reagera och ifrågasatte den budgetmässiga argumentationen bakom beslutet (italienskans del av de sammanlagda utgifterna vid Institutionen för språk och litteraturer uppgår till ynka 0,6 %). Med all rätt. I ett läge då Italien hårt drabbas av den ekonomiska krisen gör fakultetsnämnden uppgiften för italienska åtstramningspolitiker lite väl enkel: vem vill argumentera för svenskundervisningen i Italien (med Milano, Florens, Rom och Neapel som några av sina traditionella huvudorter), om svenskarna lägger ner undervisningen i italienska vid universitetet i landets andra stad?

Är det på detta sätt fakultetsnämnden tänker sig den språkliga samexistensen i Europa? Är det på detta sätt fakultetsnämnden vill degradera italienskan till ett »småämne» utan intresse för svenska studenter? Men den italienska litteraturen finns ju i översättning, kanske någon invänder. Ja, just det. Av de färdigheter som lärs ut genom undervisningen i italienska hör just kompetensen att för en större allmänhet tillgängliggöra italienska texter (inte bara skönlitterära), och det är inte minst denna översättningskompetens som beslutet allvarligt underminerar. Med tanke på att beslutet om italienskans nedläggning redan är fattat kan vi bara på ett sätt ge uttryck för vår inställning, nämligen genom att uppmana fakultetsnämnden att riva upp sitt beslut.

Det undervisas i svenska vid mer än 220 universitet runtom i världen (se t.ex. DN 19/8 2012). Det kan låta imponerande, och faktum är att svenskar i allmänhet underskattar eller är helt omedvetna om det starka intresse som finns på olika håll i världen för det svenska språket, den svenska kulturen och det svenska samhället. Det skall understrykas att detta intresse inte bara bärs upp av utländska humanister, utan en överväldigande majoritet av de svenskstuderande utomlands räknar med att ha nytta av svenskkunskaper inom företagsvärlden, som ekonomer och statsvetare, allt möjligt. Förvånansvärt många läkare studerar svenska utomlands. De lärare som undervisar i svenska utgör i sin tur en ovärderlig förbindelselänk mellan Sverige och de olika kulturer det gäller, dessutom av växande betydelse allteftersom tjänsterna som kulturråd dras in och hela ambassader reduceras eller läggs ner.

En av de största svenskinstitutionerna utanför Europa var tills för inte så länge sedan den i nyzeeländska Auckland, med mer än hundratalet studerande och ett imponerande bibliotek. Denna verksamhet framhölls som ett av huvudargumenten när representanter för universitetsledningen i Auckland sökte samband med humanistiska fakulteten i Göteborg kring millennieskiftet och ville sluta samarbetsavtal. Kort tid därefter var universitetsledningen där utbytt, och universitetet ändrade policy. Man skulle hädanefter satsa alla resurser på områdesstudier med betoning på »närområdet» (Sydostasien, Australien, västra Stillahavsregionen). Följden blev att bl.a. germanska språk (utom engelska) lades ner trots livaktig verksamhet, och samarbetet med Göteborg förlorade sin fasta bas.

Svenskan är överallt i världen där undervisning i vårt språk förekommer ett småämne. Hela denna verksamhet är sårbar och kan upphöra med mycket kort varsel. Ämnets representanter för en ständig kamp för dess existens. I det internationella universitetssamarbetet (inte minst olika utbytesprogram) betonas ständigt vikten av reciprocitet. Varje gång universiteten i Sverige sänder ut signaler om att man tänker dra in på sin undervisning i främmande språk osäkras falluckan under svenskundervisningen utomlands. På detta område har alla svenska universitet ett gemensamt ansvar, men Svenska Akademien stöder också aktivt och mycket substantiellt svenskundervisningen utomlands i olika former. Trovärdigheten i vår plädering inför främmande universitets ledningar undergrävs varje gång ytterligare ett språkämne läggs ned i Sverige.

Vad de aktuella språkämnena vid humanistiska fakulteten i Göteborg anbelangar åtnjuter alla utom italienskan en frist som gör det möjligt för oss att uppmana fakultetsnämnden att inför det kommande beslutet noga betänka vad det är man gör om man t.ex. upphör med undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet.

Jan Stolpe, vår storartade Platonöversättare, studerade grekiska för Ingemar Düring i Göteborg. Ska det i framtiden bli omöjligt för Göteborgsstudenter att skaffa sig ett liknande intellektuellt bagage? Hur många akademiker från Göteborg kommer i närheten av Dürings internationella lyskraft? Det var i sin egenskap av representant för ett av »småämnena» som Düring blev en stjärna av första magnituden på det internationella firmamentet. Eller Hjalmar Frisk, som också var universitetets rektor under 1960-talet men då redan världsberömd som specialist på grekiska. När Göteborgs högskola på 1950-talet blev universitet var det inte minst för att man kunde peka på en mer än halvsekelgammal ärofull tradition på den humanistiska sidan (högskolans sju första professurer tillsattes i humanistiska ämnen).

Vad är det man egentligen har i tankarna när man vill avskaffa möjligheten för framtidens studenter att läsa Aristoteles, Platon, Sofokles och Herodotos såsom de själva formulerade sig? Vill man verkligen göra det omöjligt för genusforskarna vid Göteborgs universitet att läsa Sapfo i original?

Det må låta som om fornkyrkoslaviska är något onödigt exklusivt som kanske kan överlåtas åt något annat mera direkt berört universitet. Men fornkyrkoslaviskan är den alltmer inflytelserika rysk-ortodoxa kyrkans liturgiska språk, och rysk mentalitet är starkt präglad därav. Skall svenskarna någonsin förstå sin mäktigaste granne, Ryssland, kan man lämpligen börja med att sätta sig in i förutsättningarna för befolkningens tänkesätt. Motsvarande gäller givetvis de enskilda levande slaviska språken med ryskan i spetsen. Att arabiskan skall avvecklas just när arabvärlden internationellt tilldrar sig mer uppmärksamhet än någonsin är också obegripligt. Översättarutbildningen vid fakulteten har ifrågasatts trots ett omfattande pågående program, just när den konstnärliga fakulteten överväger att införa litterär översättning på schemat. Humanistiska fakultetsnämnden förefaller en aning tondöv.

Det är lätt att riva ner men mödosamt att återuppbygga. När bron i Mostar raserades var det inte bara en stor mängd stenmassor som störtade samman. Det hade ett stort symbolvärde när folkgrupper med olika etnisk, språklig och kulturell bakgrund hetsades mot varandra och berövades möjligheten till fredlig och fruktbärande samlevnad. Det kaos och den bestialitet som följde är välkända ting. Språk- och kulturstudier är ingen oförarglig hobbyverksamhet som man kan ha eller mista. Det ligger stor sprängkraft – inte minst i ett internationellt perspektiv – i de frågor som studeras. Det gäller för svenska universitet att bevara sin spetskompetens även på dessa områden. Små och svaga miljöer behöver stärkas hellre än avvecklas. För bara några få år sedan genomförde fakulteten en genomgripande omorganisation, varvid många ämnen sammanslogs till ett fåtal större enheter. Ramarna finns således.

Avgörande för framgångsrikt samarbete och ömsesidig förståelse är väl fungerande kommunikation. Det viktigaste kommunikationsmedlet som står till människans förfogande är språket. Vars och ens språk griper också djupt in i personligheten, i vår självbild. När vi inte kan kommunicera med varandra på de språk som är mest naturliga för oss måste vi naturligtvis reda oss med andra, i vår del av världen ofta engelska. Men det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk. Utan översättning på en avancerad nivå från ett betydande antal språk blir vi isolerade och maktlösa.

Det finns uppenbarligen frågor som är för stora för att behandlas av förhållandevis små beslutande församlingar där en rad olika egna hänsynstaganden och särintressen medvetet eller omedvetet kan styra processen på ett olyckligt sätt. Ett universitet måste ha ett visst utbud för att inte – åtminstone i det allmänna medvetandet – degraderas till högskola. Dit hör ett betryggande utbud av språkutbildning. Det är möjligt att inte humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet skall ta eget ansvar för dessa frågor. Då krävs direktiv (och kanske medelstilldelning) från någon högre instans. Att de språk som det här gäller skall vara representerade vid de största universiteten i landet borde vara en självklarhet.

För Svenska Akademien

Peter Englund

Jag vill i det här sammanhanget passa på och påpeka att detta problem inte alls bara gäller italienskan i Göteborg, utan att denna typ av nedmontering går att återfinna på flera andra lärosäten i landet.

Sista ordet är inte sagt.