Igår vid en ceremoni i Börshuset, överräcktes Akademiens näst största pris, det Nordiska, till Einar Már Guðmundsson. Einar Már är en av Islands främsta författare och poeter.

I Sverige är han sannolikt mest känd för den framträdande roll han tog i den folkliga proteströrelse som uppstod på ön efter att fiffiga och skamlösa finansbaroner 2008 lyckats driva landet till nära nog bankrutt. Han presenterades först av Lotta Lotass och Bo Ralph, varefter han höll sitt tacktal. Jag citerar ur det. (Och här kan man gärna föreställa sig hans uppenbarelse: den blonda hårmanen, den blårutiga slipsen lite på trekvart, de långsamma men tydliga gesterna, där viktiga poänger betonades med ett höjt vänsterfinger, särskilt viktiga med två.)

Jag tror på ett annat och andra liv, att här och nu är där och då, och där och då är här och nu. Jag tror på ett annat och andra liv, före döden och efter, på framåtskridandet och det förflutna, som ligger under kojen i världens kajuta för att undgå att upptäckas av tidens tulltjänstemän.

Vi ställde upp och visade våra hem
Besökaren tänkte: ni bor bra.
Slummen finns invärtes i eder.

Så diktar den svenske poeten Tomas Tranströmer, och jag är stolt över att stå här där han och så många andra goda poeter har stått. I de orden uppenbarar sig ordens sanning, dess kärna av liv som inga andra former förmår uttrycka. Ingen vet vad som gör dikten till innehavaren av den sanning som inte kan formuleras med andra metoder. Vare sig filosofin, teologin, logiken eller mindre politiken kan säga den sanning som dikten uttrycker på ett skenbart enkelt sätt. För det krävs magi, språkets magi. Dess magi bygger på tankeförmågan, men en dikt uppstår när tanken och känslan förenas.

”Inte mycket i poesin har nyhetsvärde. Trots det dör många på ett sorgligt sätt på grund av bristen på det som finns i den”, skrev en annan poet, William Carlos Williams, som var läkare och visste exakt vad han talade om. Det säger betydligt mer om nutiden än om poesin, att det är få som söker sig till den. Poesin får inga högre siffror i opinionsmätningarna och den har länge varit arbetslös i ytlighetens samhälle. Men detta säger inte allt, för poesin kan vakna till liv under de märkligaste förhållanden och återfå talförmågan, inte helt olikt folkliga protester. Det är lätta att påstår att jag är en drömmare, men jag är inte den ende. Poesin är en kamp mot tomheten. Den är sökandet efter innehåll i livet. De nyss gångna goda åren, nyliberalismens tid, var ett liv utan diktkonst, en innehållslös kurragömmalek med tomheten. Så kunde jag fortsätta spinna vidare – men hur förhåller det sig med slummen? Finns den i vårt inre? Hur mäter vi en sådan handelsbalans? Är det stor inflation i smärta? Vilket är glädjens börsindex? Eller borde vi snarare fråga: hur gick det med omtänksamheten i rikedomen?

”Inte mycket i poesin har nyhetsvärde. Trots det dör många på ett sorgligt sätt på grund av bristen på det som finns i den”: detta är diktningens kritik.