Nobelveckan

Så är Nobelveckan till ända. För den här gången. Personligen känns det som om jag stapplar i mål. Konstigt egentligen. För det har utåt sett inte varit mer krävande än vanligt.

Kanske handlar det till dels om att det varit ovanligt känslostarkt. Av lätt insedda skäl blev det i år ingen Nobelföreläsning, utan ett arrangemang där Tomas Tranströmers dikter framfördes på olika vis – uppläsningar (på flera olika språk), i körform, inspelat. Det enda talet stod jag själv för, i form av följande korta inledning:

God poesi är ett mäktigt ting. Det kan förvandla vår bild av världen, göra den klarare, tydligare, skarpare. Och det för alltid.

Man ska inte låta sig luras av den lågmälda tonen i Tomas Tranströmers poesi. Vissa av existensens verkliga storheter finns där ständigt närvarande: Minnet, Historien, Döden, Naturen – inte minst naturen. Men inte som en överväldigande närvaro utanför oss, eller som något som blir levande inför vår blick. Käre Tomas, hos dig är det precis tvärtom: jaget, den enskilda människan är det prisma där allt detta löper samman. Det skänker oss en känsla av sammanhang, ja uppgift. Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst din poesi. Inte heller är det längre möjligt att älska världen av fel skäl.

Men det som också gör stor poesi stor är inte bara detta att den förtydligar eller blottlägger något i världen redan närvarande, utan också att den har förmågan att faktiskt vidga gränserna för denna värld. Däri ligger makten.

Paul Valéry – en av dessa berömda litteratörer som skulle givits Nobelpriset om inte döden varit snabbare – har sagt, ungefär, att ”Ord är mer en del av oss än våra nerver. Jag känner min hjärna blott genom hörsägen”. Slut citat. Och detta på gott och ont. Där en människas språk tar slut tar också hennes värld slut. Men medan den fysiska världen ligger där den ligger, och har sina absoluta gränser, ytterst i form av, säg, ljusets hastighet eller den absoluta nollpunkten eller det enkla faktum att livet bara ges till priset av döden, så har språkets värld gränser som faktiskt låter sig ändras, flyttas, vidgas. Och de som gör dessa viktiga men svåra upptäcktsfärder in i detta terra inkognita är i regel stora poeter, som Tomas Tranströmer. ”Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek”.

Så det är med särskild tacksamhet vi nu står inför dig en dag som denna. För du har gjort vår värld mycket rikare, och mycket, mycket större.

Avslutningen på kvällen blev sublim. (Så jag har väntat på att använda det där ordet: men det beskriver faktiskt stämningen där på slutet.) Först hördes en äldre inspelning där Tomas Tranströmer själv läste ”Schubertiana”, en dikt som bland annat innehåller dessa rader:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Sedan spelade Uppsala kammarsolister Schuberts Adagio ur Stråkkvintett i C-dur. Och bevisade diktens sanning. Jag själv betraktar mig som en tuff kille, men jag var rörd. Och jag var ingalunda ensam om detta.

Samma vid prisutdelningen i lördags. Då insåg jag också att jag själv burit på en rätt stor anspänning, som förlöstes, där och då i konserthuset.

Jag minns att när vi fattat det formella beslutet den där torsdagen i oktober, så gick en tanke, överrumplande, kort och kall, genom mitt huvud: ”Tänk om vi tar livet av Tomas med detta?” Uppmärksamheten brukar vara kolossal, trycket likaså, och frågan var om årets pristagare skulle stå rycken. (Exkurs: Det första jag gjorde sedan jag meddelat vårt beslut till pristagaren, var att snabbt skicka folk över till Stigbergsgatan, för att bistå vid anstormningen. Detta gjorde att jag var sekunder från att missa dörröppningen. Min mikrofon hade just kommit på plats när pendylen i sekreterarrummet plingade.)

Men när jag i Konserthuset såg Tomas Tranströmer glädjestrålande klappa om kungen, och sedan sitta där och med ett leende studera Nobelmedaljen, då kunde även jag pusta ut.

Resten var bara en rutschande kana av glädje.