När Akademien öppnar sin hösttermin torsdagen den 22 september är det två ärenden som dominerar både dagordningen och våra sinnen. Det första är – som alltid vid denna tid på året – diskussionen om vem som ska tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Det andra är frågan om vem som ska efterträda Birgitta Trotzig som ny ledamot på stol nummer sex.

Det finns få saker som debatteras med större koncentration och allvar än just inval.

Ett misstag i, säg, ett prisärende är alltid beklagligt, men det kan man alltid reparera något annat år. Ett inval däremot är något som kommer att prägla den här sammanslutningen för överskådlig tid. Vi är så få, att var gång någon faller ifrån och var gång någon kommer till så märks och känns detta mycket tydligt. I Akademiens inre liv är därför invalet av en ny ledamot alltid en stor och märkvärdig sak.

Just i dessa ärenden är för övrigt sekretessen viktigare än någonsin – tillochmed viktigare än vad gäller Nobelpriset. Diskussionen ska nämligen kunna vara så rak och öppenhjärtig som möjligt. Det hör också till etiketten bland ledamöterna att man aldrig förhör sig om den diskussion som föregick ens eget inval. När man för första gången sätter sig på sin stol omges man av bilderna av dem som lika gärna kunnat inta denna plats – skuggakademien.

Därför kan jag självfallet inte berätta om hur tankarna löper och diskussionen går. Men jag kan i alla fall lägga ett missförstånd till rätta: det är inte så att vissa stolar är vikta åt vissa typer av personer. Det finns inga poetstolar lika lite som det finns några historikerstolar eller juriststolar. Invalet styrs av sammanslutningens behov.

Akademien är nämligen en arbetande akademi, och utnämningen är ingen guldkraschan att spänna på bröstet efter lång och trogen tjänst. Nej, ett ledamotskap är inte att se som en fullbordan av ett personligt projekt, utan tvärtom något som upplöser detsamma i något större och vidare.

Och just det sistnämnda är nog bland det bästa med ett ledamotskap som jag ser det: man får möjlighet att glömma sig själv lite. Detta kan annars vara svårt, särskilt för författare som genom sin själva syssla är fallna för självupptagenhet.

Att öppet visa sin åstundan att ta plats i denna församling är inte meriterande.

Jag kommer att skriva mer om det stundande invalet längre fram.