Allt är stilla. Det enda som hörs är tysta röster och det ekande skrapet från stolar. Så går solen i moln. När strålarna utifrån dämpas träder stearinljusen inne i domkyrkan fram, blir skarpa och varma. Kistan i ljust trä lyses upp. Kyrkklockorna börjar ringa, och över takets valv av sten reses ett valv av ljud.

När vi blir äldre förråds vi alltid av våra kroppar, men i Birgittas fall var förräderiet extra brutalt. Hennes kropp blev alltmer bräcklig, rösten likaså. Ett språkgeni som förlorar förmågan att uttrycka sig – så grymt.

Det finns få i hennes generation som påverkat så många författare. Och som fortsatte att göra det. Inte för att detta nånsin var ett mål för henne. Att hon hade en så stark position även bland nyare poeter noterade hon med ett slags mild men välvillig förvåning.

Det hela är logiskt. Den kan bara bli gestalt i sin samtid som är villig att gå emot densamma. Och då självfallet inte som pose utan som metod. Det lättköpta intresserade henne alls inte, vare sig i grepp eller ämne. Hon var sin egen, en suverän, levde städse upp till sitt efternamn.

I februari 1993 lät hon sig – icke utan tvekan – inväljas i Akademien, på stol nummer sex. Hon efterträdde Per-Olof Sundman. Och hon gjorde sina plikter. Var direktör; författade två minnesteckningar – över Gösta Oswalds och över Carl Jonas Love Almqvist; skrev inledningen till två av våra klassiker; satt länge i Kommittén för den nya litteraturen.

Birgittas upptagenhet vid lidandet, mörkret, offret, avgrunden är i första hand existensiell, men bör också förstås utifrån ett historiskt sammanhang. Hon och hennes generation är stigen ur den värsta katastrof mänskligheten skådat. Många av hennes valfrändskaper handlar om poeter förlorade i, tystade av denna katastrof: Marina Tsvetajeva, Anna Achmatova, Osip Mandelstam. Men det var valfrändskap utan spår av uppgivenhet. Tvärtom. Deras för 1900-talet så typiska öden var för Birgitta också belägg för Ordets betydelse. För att citera henne själv:

Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.

Storhet är en term som används inte bara för höjd utan även för bredd. Birgitta kan definieras i båda dessa axlar. Ställd inför en person av en sådan betydelse som just Birgitta, är det självfallet lätt att drabbas av skakningar. Men det gick bara inte. Det utomordentliga allvar som hon närmade sig sin uppgift med, lät hon aldrig glida över till sin person. (Fåfängan hos en författare står inte sällan i direkt proportion till det egna konstnärskapets tillkortakommanden.)

Med kroppen må det ha varit hur det vill, men det var aldrig vidare svårt att förnimma något ungt och okynnigt i blicken där bak den svarta hårgardinen. Hennes omdöme var säkert och genomskådande, hennes intellekt synnerligen skarpt men prövande – där fanns ingen plats för det kategoriska. Resonemangen åtföljdes ofta av en kort, liksom snurrande gest med högerhanden. Även i döden var hon vacker.

Bäcken rinner mot havet. Trädet växer mot döden. Tiden rinner mot tystnaden. Tystnaden är en sol, jättelik och skimrande. Solens läppar är intiga, tysta. Solens tid är minnet av ljus.

Vi stod ofta i kontakt per telefon förra hösten, och det är slående hur svårt det var att få henne att tala om sig själv, om sina egna plågor. Hon ville inte det. Hon ville istället veta hur jag mådde, hur olika ledamöter mådde. Sådant var hennes väsen. Hon ville prata om arbetet. Hon ville. Rösten, den där väldigt speciella rösten, med dess svagt sjungande ton, den drunknade långsamt i hack och stammanden allteftersom månaderna passerade.

När kistan med vad som dödligt är av Birgitta Trotzig bärs ut kommer det en kraftig regnskur. Men när vi senare står där på Norra kyrkogården runt den nygrävda graven och sjunger Psalm 297, “Härlig är jorden, härlig är Guds himmel“, har det spruckit upp och solen värmer våra ansikten och den  rentvättade grönskan.