Går upp och tittar på termometern. Minus 25,3. Men mätinstrumentets precision är överflödig. Det räcker med att titta ut genom fönstret, man ser det på trädens grenar, på snön, på röken från bilar och hus. Vrider snabbt och nervöst på vattenkranen i badrummet. Vattnet brusar fram. Skönt. Den där extra isoleringen måste ha gjort susen.
Meterologiskt sett så bor jag i Norrland. Det är alltid kallare här än inne i Uppsala, alltid kallare i Uppsala än i Stockholm.
Går ned till busshållplatsen, aningen ovig i min extratröja. Luften är klar och stickande, näsborrarna klistras ihop någon sekund när jag drar in extra luft. Vindlande spår efter hare, räv och skogsmus på de bländvita fälten. Kallblå himmel. Står och stampar i busskuren. Nynnar på signaturen till ”Små Einsteins”.
Fryser mest om händerna, trots dubbla vantar. Förfrös fingrarna i armén, i någon vinterövning uppe mot finska gränsen, och det känns vid sådana här tillfällen. De blir lite rödsvullna, stickiga. Drar in dem mot den ännu varma handflatan, rullar in dem som snigelspröt. Jag påminns om det där jag lärde mig då, att vindens kyleffekt är exponentiell.
Tittar igen efter bussen. Så infinner sig det tillstånd jag förknippar med att vara passiv i stark kyla: kroppen är inte längre min yttre gräns. Istället sjunker jag längre och längre in i denna kropp, lämnar den, främmande, stel och infiltrerad av kylan som den är. Tittar bara ut genom dess ögon. Jag är inte kropp, jag har kropp, och till och med det tillståndet känns villkorat.
Så kommer 886:an. Väl inne bak bussens halvgenomskinliga rutor flyter jag långsamt tillbaka in i mig själv. Ordningen är återställd.
Att vara ständig 
24 februari 2011 at 1:50 e m
Ibland påstår jag att jag är född i fel klimatzon. De stränga nordiska vintrarna med för- och efterperiod av fuktig råkyla ger inte många dagar av mjukgörande behaglig värme. Men mina köldminnen härleds även till breddgrader som inte i första hand förknippas med fryspunkter. En julaftonsnatt ligger jag fullt påklädd med mössa och vantar i en dunsovsäck invirad i grova filtar tätt tätt mellan mitt ressällskap och blickar upp mot ett hav av stjärnor. Småningom slocknar elden, en liten glöd lämnas kvar till nästa dag. Någongång slocknar även jag, med ett köldinramat fotografi av stjärnhimlen ovan Saharas öknen.
24 februari 2011 at 3:34 e m
Det sägs att frysa ihjäl är en ganska skön död. Det var nog inte du var nära att göra men inledningen av processen upplevs nog på detta sätt. För övrigt är Luleå liksom andra norrlandsstäder byggda enligt den romerska modellen med raka gator för att ge vinden fritt spelrum och blåsa bort gödselstanken, dessutom skall husen ge skugga och svalka på de heta gatorna.
24 februari 2011 at 3:36 e m
Kylans effekt påstås ha samma inverkan på en människas psyke och kropp som att drukna. Det kanske ligger något i att man samtidigt som elemntet tar hand om ens yttre, minimaliserar dess inre till att enbart ha hjärnans minnesfunktion till hands, då den stimuli som annars hjärnan tar till, inte har någon effekt på den utsatta direkta tillvaron.
Att man utsätts för en sorts dövhet och får en titthålsmekaniskt sätt att se har väl med att hjärnan låter dess övriga funktioner vila.
Tids nog kan vi andas eller få känseln tillbaka i annars domnade delar.
Situationen kan dock bli allvarligare…….
24 februari 2011 at 3:42 e m
Enig.- det må bli meir ”kult” å bruke de offenllige kommunikasjonsmidlene( pust ut).
Brukte akkurat en slik her oppe i Nordland
og behagligere kan du ikke reise. -Vi kan til og med slippe å bli fullstendig mumifisert av kulden og vinden. Jeg bor ved kysten av nevnte
fylke.Og vinden er Sterk på toppen av det hele. Kulde-effekt kalles det. Trøsten er at hadde det vært sommer ville vi hatt en varme rundt 25 grader +etter noen dager-.
Ellers må jeg si at lesningen av den norske utgaven av ”krigens kjærlighet og sorg” er sterk. Sjeldent sterk. -Nesten som å delta i en begravelse av en fra egen familje…!
Varm hilsen fra GJ.
24 februari 2011 at 10:53 e m
Tricket är att befinna sig mitt i kläderna. Att gå och stå i centrum av det runt textilierna så nödvändiga luftlagret. Inte vara kropp. Inte heller ha kropp. Utan föra kropp. Balansera avstånd till fibrer och väv. Det blir som en lustiger dans där på insidan. Att skratta åt när kvicksilvret kramar. Prova får du se.
01 mars 2011 at 6:21 e m
Tricket är att befinna sig betydligt närmare ekvatorn. Eller att befinna sig i maj, juni, juli eller augusti.
26 februari 2011 at 10:30 f m
Så underbart med denna composed-on-the-tongue-litteratur som bloggandet med sina kommentarer ofta är! Jag börjar känna mig alltmer hemmastadd på din busshållplats, Peter. Den är ensam och kall men ändå en mötesplats. PS. Så praktiskt att befinna sig i Norrbotten – klimatmässigt – fastän man bor utanför Uppsala!