Än en gång väntar jag bakom den vita dörren. Cirkeln ska slutas.

Jag räknar ned. TV har bett en fördröjning på 25 sekunder, och det ska de få. Vargas Llosa står beredd bredvid mig. Han rör vid min arm, ser mig i ögonen, säger allvarligt: ”Det här ett stort ögonblick för mig”. Vi har nyss under vår väntan i sekreterarrummet talat om misslyckandets natur (ofta utforskat, inte minst i hans egna böcker), och framgångens (inte alls lika ofta undersökt, av någon). Och jag har citerat Kristina Lugn för honom: ”När vi står på toppen av vår förmåga, hur tar vi oss därifrån?” Han har ont i höften, efter en obehaglig vurpa under en fotografering.

Dörren glider upp. Min tanke är att visa Vargas Llosa vägen, men han tar på något fullkomligt självklart vis täten, går med snabba steg fram under kristallkronorna, mot salens mitt, samtidigt som publiken ställer sig upp.

Strax innan podiet stannar han till vid en rund gammal dam som har håret i knut och sitter i rullstol, tar hennes huvud mellan sina händer och ger henne en kyss. Det är Carmen Ballcels, hans agent, nu över 80 år och en legend i den spanskspråkiga förlagsvärlden – hon har funnits bakom Vargas Llosa från allra första början, och inte bara honom för den delen, utan även andra stora spanskspråkiga författare som García Márquez, Cela och Asturias.

Så håller han sitt tal.

Att läsa en text och att höra en text är ibland som skillnaden mellan att promenera och att dansa. Så blir det nu. Spanska är ett underbart språk: rikt och symmetriskt, klart och rytmiskt, och i händerna på en av dess mästare demonstreras verkligen dessa kvaliteter. Under en av de konstpauser Vargas Llosa gör för att dricka vatten kommer jag på mig själv med att trumma takten med några av den högra handens fingrar.

När Vargas Llosa kommer till den del av talet där han vänder sig direkt till sin hustru, för att tacka henne, bär inte hans röst längre. Flera av familjemedlemmarna och vännerna gråter öppet, även så señora Balcells i sin rullstol. En lång applåd följer. Vargas Llosas hustru Patricia torkar tårarna, och berättar viskande för mig att han alltid brukar låta henne läsa sina texter, men att han denna gång förbjudit henne. Och att hon nu förstod varför.

Att referera talet känns överflödigt, då det publicerats i sin helhet bland annat i DN och dessutom finns lätt tillgängligt på Akademiens hemsida. Men man kan säga att det var en självbiografisk skiss, ett credo och ett tack. Och skulle jag välja ut något att citera skulle det vara följande:

”Skönlitteraturen är mer än underhållning, mer än en intellektuell övning som skärper vår sensibilitet och väcker vårt sinne för kritik. Den är ett oeftergivligt villkor för att civilisationen ska överleva, förnya sig och bevara det bästa av vår mänsklighet. För att vi inte ska återfalla i kommunikationsbristens barbari och livet inte reduceras till pragmatismen hos de specialister som ser tingen på djupet men är okunniga om vad som omger, föregår och fortsätter dem. För att vi inte ska övergå från att betjäna oss av de maskiner som vi har uppfunnit till att bli deras tjänare och slavar. Och därför att en värld utan litteratur vore en värld utan önskningar, ideal eller olydnad, en värld av automater som har berövats det som gör människan sant mänsklig: förmågan att gå utanför oss själva och sätta oss in i någon annan, i andra som har formats av våra drömmar.”

Efteråt vill applåderna aldrig ta slut – som det heter. Vargas Llosa sveps bort i ett lyckligt kaos, försvinner bak ryggar, nackar och filmande mobilkameror. Men han finns där någonstans, för jag kan höra hans skrockande, staccatoartade skratt.