Så öppnas dörren till flygplanet. Från min plats i den nedkylda gången ser jag Vargas Llosa skymta i grå ulster, ljusgrå halsduk, tjockt, välkammat grått hår. Med brett leende tackar han flygplanets personal, skakar hand. En ung kvinna kommer klivande med en svart digitalkamera och börjar ta bilder på mig och honom när jag står där och hasplar upp mina välkomstfraser. Han stannar upp och låter sig snällt avkonterfejas, utan all otålighet.

Det finns en viss typ av konstnärer som aldrig kan få nog av sig själva. Som om den ensamhet som är skapandets förutsättning förlängts till att omfatta hela existensen. Men även om Vargas Llosa  betonat de egna erfarenheternas kolossala betydelse för det egna författarskapet, och även om han presterat ett ovanligt antal träffande analyser av det egna skrivandet (vilket tämligen få författare är kapabla till), så är jag osäker om huruvida han är fågel eller fisk.

Jag gör ett försök, tar en öppning och börjar tala om den effekt som uppstår då man läser ”Samtal i katedralen” parallellt med den självbiografin ”El pez en el agua”. Han är dock tämligen ointresserad, glider vänligt förbi denna invit.

Istället kommer vi att tala om fotboll, snöns kulturhistoria, spanska flygledarstrejken, Sartre och Camus, peruanska mumier, journalistik, Irak, den ekonomiska krisen i EU, politisk kultur, Echegaray och Góngora, den litterära glömskans mekanismer, svensk byggnadsteknik och spansk, vinterljus, europeiska akademier, ålder och åldrande, regalskeppet Vasa. Då och då avbryter han sig för att nyfiket studera något i det måleriska vinterlandskap som susar förbi utanför bilens tonade rutor. Han pekar försiktigt. Samtalet är lika slingrande som motorvägen vi åker på är rak.

Resan in till Stockholm och Grand Hotel går mycket snabbt.