Länge har jag traskat där, från Uppsalapendeln och Centralstationen, kryssat fram genom Vasagatans aldrig sinande gnissel, dön och brum, passerat det kostymfyllda akvarium som är Sheratons restaurang, gått förbi Rosenbads säkerhetsvakter (som alltid ser ut att ha så tråkigt), tramp, tramp, tramp, korsat riksbron och dess digitalkameror från all världens hörn – ursäkta -, vandrat raskt på det till gata förvandlade schakt som för genom Riksdagen, genom skolklasser som väntar på att studiebesöket ska börja, eller som återsamlats efter att det just har slutförts, upp mot Mynttorget och Gamla Stan. Alltid samma väg.

Men aldrig förr har jag sett något som detta:

Den nordatlantiska oscillationen har sina poänger.

PS. Och imorgon ska jag åka ut till Arlanda för att ta emot Mario Vargas LLosa och hustru. Det ser jag fram emot. Är nöjd över att snön ligger kvar, för det skänker Stockholm än mer lyster, och mig ett tacksamt samtalsämne.