Årets Nobelpris i litteratur verkar ha ställt till med en intressant förvirring hos vissa.

Så länge jag varit ledamot i Akademien har vissa reaktioner känts en smula förutsägbara, om man säger så. En av de raspiga grammonfonskivor som brukar läggas på – förutom den där att pristagaren är en person som ”ingen hört talas om” – är att priset avfärdas som ”politiskt”.

Anklagelsen brukar komma från högerskribenter, i regel sådana verksamma i USA. Så till exempel har prisen till Jelinek, Pinter och Lessing brukats som belägg för Akademiens vänstervridning.

Det vore synd att säga att kritiken bekymrat Akademien. Det kommer också i regel från lättprovocerade personer vars litterära intresse är försumbart, åtminstone jämfört med deras politiska dito. Så inte undra på att deras grundtes är så uppåt väggarna fel. För en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.

I år har detta mönster ställts på huvudet.

Igen avfärdas det som ett politiskt pris. Nu av vissa vänsterskribenter. Och detta med den typiska tvärsäkerhet som kräver stor okunskap att utöva. Hursomhelst innebär det att det ihåliga i de här anklagelserna framträder tydligare än någonsin. Akademien kan omöjligen vara både vänster- och högervriden. Till de skribenter av olika politiska schatteringar som ogillar våra val för att de ogillar vissa åsikter hos pristagaren kan jag bara säga att det kan vi tyvärr inte ta hänsyn till.

Istället får det skedda ses som ett belägg för det vi brukar hävda med viss envishet: priset utdelas på litterära meriter, och enbart på litterära meriter. Ibland undrar jag om det inte är det som provocerar allra mest.