I lördagens DN gick det att läsa en intressant text om Aleksander Solzjenitsyns mastodontverk ”I den första kretsen”. Invid stod en faktaruta, där det bland annat påstods att ”Efter påtryckningar av bland annat André Malraux tilldelas Solzjenitsyn 1970 års Nobelpris”.
Detta är så pass uppåt väggarna tokigt att jag inte kan låta bli att säga något.
För det första. Det upprop som här åsyftas startades inte av André Malraux utan av François Mauriac. Personen har helt enkelt läst fel på sidan 12 i Lennart Samuelssons förord. (Där för övrigt 1952 års Nobelpristagare fått fel förnamn – han kallas André.)
För det andra. Som gammal Nobelpristagare hade Mauriac all rätt att nominera. Många av de bästa förslagen får Akademien just från den kategorin. Att benämna detta, som inte bara uppmuntras utan faktiskt aktivt efterfrågas från vår sida, ”påtryckningar” är därför helt snurrigt.
För det tredje. Det som kallas för Mauriacs upprop – där undertecknarna var ett femtiotal franska akademiledamöter, lärda, författare och journalister – inkom först i juli 1970, då nomineringstiden sedan länge var förbi. Vid det laget fanns det sex andra, i tid inkomna nomineringar som avsåg just Solzjenitsyn, vilket gör det svårt att se varför Mauriacs försenade nominering skulle ha haft en sådan betydelse.
Utifrån viss egen insikt i hur Akademien fungerar vill jag påstå att kampanjer i syfte att se till att Nobelpriset ges till någon viss person aldrig ger resultat. I alla fall inte det avsedda.
Jag vill inte göra en för stor sak av detta. Vi kan alla halka på badrumsmattan. Detta är bara detaljer. Det finns dock en lite mer allvarlig sida.
På sätt och vis ansluter formuleringen – säkerligen helt oavsiktligt – till den tankefigur som de sovjetiska myndigheterna grep efter i sin hets mot Solzjenitsyn, och där priset sades vara resultatet av en internationell presskampanj. Det finns ingen anledning att hålla den gamla myten vid liv.
14 september 2010 at 3:45 e m
Tycker att det är helt rätt att uppmärksamma den där ”halkningen på badrumsmattan”. Jag har också noterat att media är lite för snara att ta till överlastade uttryck för att beskriva helt ordinära företeelser och procedurer.
15 september 2010 at 3:54 e m
Intressant inlägg. Tyvärr tror jag dock du har lite fel i din slutkläm, jag tror nämligen inte alls det var oavsiktligt att formuleringen ansluter till den tankefigur de sovjetiska ledarna grep efter. Snarare är den symptomatiskt för att vissa journalister inte kan släppa sin romantiserade bild av Sovjetunionen.
15 september 2010 at 3:58 e m
Håller med Martin. Bekvämlighetens triumf – det är ju så skönt när man har sina gamla vanliga schablonbilder att ta till.
15 september 2010 at 6:52 e m
En rättelse i tidningen vore väl på sin plats.
Annars gillade jag artikeln och håller med Gabriella Håkansson om att Solzjenitsyn är suveränt lätt att komma in i. ”Cancerkliniken” var en överraskning, den rivstartar som en moped. Lätthet och allvar.
16 september 2010 at 9:21 f m
Jag tycker också att Håkansson text var läsvärd. Det var faktarutan som hade ett skönhetsfel.
28 september 2010 at 5:55 e m
[…] september 2010 av AmandaLövkvist Upptäckte precis Peter Englunds blogg ”Att vara ständig”. Ett riktigt fynd, den lägger jag i min Reader. I förra veckan skrev han några ord om Solzjenitsyn […]