… och undrar om det är någon annan som ännu gör det? Ett tag under det sena 1800-talet ansågs han vara Skandinaviens främste lyriker, omsvärmad, omtalad, populär. För detta var under den fjärran tid då poeter kunde ta ungefär samma plats i det allmänna medvetandet som rockstjärnor idag. Men redan under hans livstid – han dog som bekant 1903 – gick Snoilskys tidigare så vackra rykte i nedan.
Han har själv kommenterat detta obarmhärtiga faktum, om än indirekt, i en text om en viss 1700-talsbibliograf:
”Ingenting väcker så livlig föreställning om mänsklig framgång och mänsklig begränsning som det enda ordet namnkunnighet. Den, som lyckas i att uppdraga denna sällsynta praktblomma, väntar väl att hon skall överleva sin egen såningsman; och dock sammanfaller endast alltför ofta bäggederas livslängd. Mången hinner till och med att själv bevittna den ömtåliga plantans både blomstring och förvissnande – ett ögonblick av sorl, och så blir det åter mörkt och tyst.”
Akademien har en bokserie som heter Minnesbiblioteket, och årets nummer är just en biografi över Carl Snoilsky, författad av Per Hallström (den förre ständige sekreteraren). Förordet är skrivet av seriens redaktör Lotta Lotass.
På årets bokmässa i Göteborg kommer jag och Lotta att samtala litet om denna bok, om Snoilsky och om den litterära glömskans mekanismer. Kanske till och med läsa någon dikt av honom. Om tid gives. Evenemanget äger rum på lördag, klockan 16:00-16:20.
Det hampar sig så att jag har en gammal relation till Snoilsky: han var den förste poet vars samlade verk jag inköpte – i blekta vita pappersband. Året var 1980 eller 1981. Sedan ville makterna att jag skulle sitta på samma stol som honom här i Akademien.
Jag har fortfarande svårt att recitera hans ”Svarta svanor” utan en viss rysning.
* * * * *
För övrigt: från och med nu tänker jag göra ett försök och låta besökare skriva egna kommentarer. Dessa kommer dock vara modererade (så det kommer alltid vara en viss fördröjning) och bara de som följer reglerna kommer att släppas fram.
Att vara ständig 
01 september 2010 at 10:42 f m
Välkommen åter till den inte bara kommenterande utan också kommenterade bloggen, det ska säkert gå utmärkt.
(Om Snoilsky: För mig precis som Cutting Crew eller Mungo Jerry eller 4 Non Blondes – ett one hit wonder med fullängdare som hade förtjänat än större uppmärksamhet både vid release och senare…)
01 september 2010 at 10:44 f m
Hoppas kommentarsmöjligheterna faller väl ut och att det blir lite mer att läsa här under hösten!
Vemodigt med Snoilsky. Det måste vara en besynnerlig sorg att veta hur stor man har varit men ändå inse att tiden håller på att gå ifrån en. Jag har inte läst så mycket av honom, men tror han skrivit en dikt om Tännforsen om vintern, som jag minns som vacker.
01 september 2010 at 10:47 f m
Mina egna förväntningar är också höga. Och detta utifrån erfarenheterna från min gamla blogg. Där var det inte svårt att hitta kommentarer som var bättre än inläggen.
01 september 2010 at 4:02 e m
Det finns fortfarande Snoilsky-beundrare som håller hans fana högt. Här Edward Blom:
01 september 2010 at 6:49 e m
Ur ”Syrsan” med samma tema:
”Men ständigt hör jag musicera
Den lilla syrsan dagen lång;
Ju varmare det är, dess mera
Hon stämmer upp sin friska sång.
I glöd hon sjunger blott och njuter,
Just som ett äkta sångarbröst,
Fastän de flyende minuter
Allt närmre bringa köld och höst.”
01 september 2010 at 8:44 e m
Så som inte helt litteraturhistoriskt bevandrad anar man ändå ett samband mellan ”Svarta svanor” och Strindbergs ”Svarta fanor”. Vilket för mig antyder att den förra måste varit tämligen välkänd för att den skulle fungera som titel på ett så satiriskt verk. Om jag nu inte tar helt fel…?
03 september 2010 at 10:19 f m
Skönt att semestern äntligen är över. Roligt att se att du är tillbaks här.
Jag brukar ha för vana att INTE kommentera saker på internet, men jag bryter mot det bättre vetandet nu för att säga att jag är glad att du är här igen.
Det var allt. Välkommen hem.
03 september 2010 at 5:43 e m
”Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval att skrynklas ned av obekanta händer” ur Noli me Tangere av Snoilsky. Med den inställningen till poesin blir man lätt en rimsmed, dock tycker jag han har sina höjdpunkter.
03 september 2010 at 10:26 e m
Jag har Daniel Fallströms Vita syrener vid sängkanten och i den finns den här dikten http://jennymaria.com/?p=1340 – Snoilskys grav
06 september 2010 at 10:27 f m
Varmt välkommen åter från semestern. Och även jag välkomnar kommentarsfunktionens återkomst. Ja, om strävan efter berömmelse är ett ändamål i sig, då måste det vara bittert när den försvinner. Jag tror någon skrev att ”popularitet är ära växlad i småmynt”. Om jag inte minns fel gjordes en parodi på Snoilskys dikt ”Kung Erik leker på luta” i Grönköpings veckoblad när dåvarande prinsessan Ingrid gifte sig med kronrpins Fredrik av Danmark. Den hette ”Prinsessan talar i radio”.
06 september 2010 at 7:38 e m
Det finns delar av världen där poeter fortfarande kan ta samma plats som rockstjärnor. Jag tänker på arabisk poesi och tävlingen ”The prince of poets” i Förenade Arabemiraten. Här kan du få njuta av Tamim al-Barghutis uppläsning av ”Fi al-Qudsi” (I mitt Jerusalem).
Tack för en fin blogg.
Elisabet
07 september 2010 at 5:01 e m
Hej!
Tack för en läsvärd blogg.
Liten språkfråga: ”sitta på samma stol som honom” – borde det inte vara ”som han”?
Vänligen
Edith
07 september 2010 at 5:02 e m
Kanonkul att du tillåter kommentarer igen! Kommentarsfältet till din förra blogg var det bästa på hela internet. (Tror jag i alla fall…). Ser med spänning fram emot vad som komma skall!
08 september 2010 at 1:50 f m
Poeter är inte min starka sida, även om jag uppskattar bra poesi. Men jag har själv funderat över begreppet tid idag. Poesi behöver ofta ges tid till eftertanke och den tiden kanske inte dagens samhälle tillåter. Du skriver själv att ni kommer läsa någon av hans dikter om tid finns. Jag vet inte, lite tankar bara. Dessutom lite svårt att skriva då min katt ligger i knät och stryker sig mot mina händer. Kanske ska ägna lite tid åt honom.
08 september 2010 at 9:33 f m
Ja, ”som honom” är nog aningen talspråkligt. Men jag ändrar det ej, för det skulle se ut som jag sökte sopa igen spåren efter mina misstag, utan skäms istället.
16 september 2010 at 4:52 e m
Du gör mig nyfiken – hur kom det sig att du köpte Snoilskys samlade verk i början av 80-talet?
17 september 2010 at 6:22 e m
Vad fint att det är OK att kommentera här. Igen, höll jag på att skriva men i den här bloggen har det väl aldrig funnits den möjligheten utan den fanns väl i din privata ”gamla” … Hoppas det slår väl ut för det ger så mycket.
Jag har läst Snoilsky när jag läste Litteraturhistoria med poetik på 60-talet … och förstår att jag skall ta fram honom igen i ljuset.
Ingenting är nytt under solen. Inte heller berömmelsernas uppgång och fall …
”- ett ögonblick av sorl, och så blir det åter mörkt och tyst.”
17 september 2010 at 6:51 e m
[…] on 17 september 2010 by Skatan Att Svenska Akademiens ständige sekreterare och författaren Peter Englund har öppnat sin Akademiblogg för kommentarer upptäckte Skatan när jag besökte den idag […]
18 september 2010 at 2:14 f m
Jag är ledsen, men ‘Svenska Bilder’ måste vara bland det mest avskyvärda jag har läst (synd på en så vacker titel). Dock stort kredd för att han namedroppar ”geschwinda skott”, inte många som skulle ha gjort det 🙂 På många sätt är Snoilsky som Heidenstam minus det lysande rimssmidandet. Tack för eb bra blogg.
20 september 2010 at 9:52 e m
Inte är Snoilsky helt bortglömd, allra minst om man gillar sonetter. ”En kung i Sachsen samlade porslin” var den första jag kom i kontakt med som körsångare – tonsatt av Erik Bergman. Den är fortfarande stilren och med en snygg volte på slutet. Och alla bibliofiler känner väl till boksamlaren Snoilsky!
24 september 2010 at 7:02 e m
2010-talets Snoilsky? Dödstrött på listor och avmätt inför värderingar står dock ett namn osökt fram: en vissnande rymdblomma – Thomas diLeva.
25 september 2010 at 2:34 e m
[…] eller annat seminarium av dem som hålls i år. Till exempel när Peter Englund och Lotta Lotass samtalar om Snoilsky, en person vars sonetter jag då och då läser men som nu kanske är mer intressant som allmänt […]
29 september 2010 at 11:19 f m
Och Svarta fanor och Svarta svanor får mig att tänka på inledningen till Snoilskys Herr Jans likfärd: ”Rivna fanor, segertecken, med en dubbelörn i vecken”.
Vilket får mig att tänka på Jolos bok med samma titel, ”Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919”. Och så tänker jag att den boken vill jag läsa igen. Tack för tipset!