Jag har läst rätt många biografier denna vår. Senast Ingemar Nilssons utmärkta ”John Landquist – Filosof, psykolog kritiker”. Till dels är detta intresse säkert en ålderssak. Men där finns mer. För mig har en viktig del av biografins lockelse legat i dess funktion av motvikt till syntesernas breda linjer, systemens stora berättelser.

Inte sällan har jag som historiker sökt fast mark i det jag i förordet till ”Stridens skönhet och sorg” kallar för förflutenhetens minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelser. Samtidigt har det fortsatta arbetet på den boken väckt frågor. (Jag sitter alltså på min fritid och söker att skriva till nytt material när det kommer utländska översättningar av boken – det är vad som återstår av min författarexistens.)

För även den enskilda människans lilla berättelse är också en berättelse, och likt den stora berättelse som den antingen motsäger eller bekräftar, bygger den givetvis på urval. För vad är det som sker när vi gör en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, flöde och mening, men till den avsevärda risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsens blotta form frestar oss, ja, tvingar oss, att lägga till rätta.

Jag tror på berättelsen, det är inte det. Den är nämligen en grundläggande form för mänsklig förståelse, tror jag. Ricoeur menar att berättande inte bara är en viktig del av människan relation till tiden, han menar att berättelsen ÄR den mänskliga relationen till tiden. Det faktum att berättelsen som form faller oss så lätt, kan dock inte sällan bli till dess begränsning. Berättelsen i sin grundläggande form är ju så enkel, och försök att reducera världen till dess grova elementa kommer alltid att vara förenklande. Inom astronomin talar man om den antropiska principen, som – förenklat – går ut på att bara livsuppehållande universa går att observera. Månne finns det även en narrativitetens antropisk princip, som innebär att vi bara kan engagera oss i verkligheter som låter sig omvandlas till goda berättelser?

Det som gör Nilssons bok så intressant, är att den inte är organiserad som norm och slentrian bjuder, nämligen kronologiskt, utan att den har en tematisk struktur. Och att den fungerar. (Ett av de första exemplen på detta som jag sett efter Leslie Mitchells biografi över den viktorianske författaren Bulwer Lytton.) Alternativ finns. Och här vill jag citera Jorge Luis Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivandet, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.