Några avslutande funderingar kring fenomenet läsplattor.

  1. Genomslaget för dessa är än så länge marginellt. Inte för att det bevisar något, men jag har faktiskt aldrig sett någon sådan här tingest användas i levande livet av folk på stan, på tåget, på bibliotek etc. Tonläget blir lätt upphetsat, ja apokalyptiskt, och det hänvisas gärna till den Framtid som stavas USA, men faktum är att i USA är e-böckernas andel av marknaden mindre än 1,5% (och allt läses inte på läsplattor). Och en utredning säger att inom tre år kommer den här andelen växa till… 6%. Och till den cirka 1 miljon ”paddor” som såldes den första månaden laddades det ned i snitt 1,5 e-böcker per maskin. Inte någon syndaflod direkt.
  2. Läsplattorna är uppenbarligen fångade i ett slags teknologiskt nollsummespel. I Apples Ipad verkar vi se en glimt av den s.k. Framtiden, i form av ett slags multimediamaskin; men en skärm som kan användas till film, bild etc fungerar sämre för läsning av långa texter; och den teknologi som ger en rimlig läsupplevelse klarar inte av film, bild, etc. Visst, i förlängningen vinkar något som har kapacitet som en bärbar dator, men då har läsplattan förvandlats till just det som den skulle komplettera.
  3. Som så ofta när vi talar om det digitala kan de ideologiska energierna synas utopiska – det märks mycket tydligt i det raseri som allt ifrågasättande väcker – men skrapar man på somt, går de krassa marknadsekonomiska drivkrafterna i dagen. Givetvis blir många förläggare (och inte minst deras räknenissar) vimmelkantiga över tanken att bara kunna hoppa över kostsamheter som papper och tryckeri och långtradare och bokhandlare, och samtidigt ta ut i stort sett samma pris för Produkten som tidigare. Boken som artefakt har börjat ställa sig i vägen för boken som produkt, en produkt som alla andra, att slänga ned i samma snabba varuflöde, för omedelbar konsumtion och lika omedelbar glömska.