Sitter i ett solskott på ett naket trägolv och sorterar böcker. Minsta dottern leker intill.

Tillväxtens tid är förbi. Jag kan inte längre sorglöst samla på mig sådant som kan vara intressant, eller bli det. Utrymmet räcker inte till.

Tidigare gallringar har varit rätt enkla, men nu börjar det bli komplicerat. I detta liknar det när man tvingas göra en ordentlig nedstrykning av en text. De första fyra femtedelarna går i regel ansträngningslöst. Det är den sista femtedelen som verkligen kostar.

Vinsten är dock uppenbar. Densiteten ökar.

Dessutom: ett ting mindre betyder att man står ett ting lättare.

Så bort med det överflödiga. Men vad är överflödigt? En hel del samtida skönlitteratur visar det sig. Saker jag läst av plikt och som jag ej kommer att återvända till. Saker som en gång sågs som lovande och nytt, men som i efterhand visat sig vara varken eller. Och dubletter. Kanske behöver jag inte tre upplagor av Tacitus ”Germania”, och två av Haseks ”Den tappre soldaten Svejk”?

Men det är tre olika översättningar av Tacitus, med tre olika förord. Och visserligen har jag förstått att Karin Mossdals översättning av Haseks roman är bättre än den tidigare versionen, men den gamla upplagan från 1954 kommer från mina morföräldrars hem i Niemisel, och jag brukade titta i den redan innan jag kunde läsa, för som barn jag tyckte mycket om de närmast serietidningsliknande illustrationerna.

Allt som på detta vis går att länka till det förflutna, eller som bär spår av det – framför allt i form av marginalanteckningar eller bara förstrykningar – behålls. Saklöst. De volymerna är inte bara texter. De är också artefakter. Delar av mig.

Efteråt, när jag går med dottern längs grusvägen, ser jag en ensam skräddare kila fram på dikesvattnets solblänk. Och jag ler, överraskad av synen. Som hade jag glömt att de fanns. Det är dock inte lättheten som hindrar dem från att sjunka. Det är ytspänningen.