Läser fascinerad i Per Rydéns tjocka bok om Carl David af Wirsén. Få har väl blivit så utdömda av sin eftervärld som denne ökände ständige sekreterare. Och, måste man konstatera, med rätta. af Wirsén eftersträvade att vara den nya litteraturens dödgrävare, men misslyckades, och höll istället på att bli Akademiens dito.

Det är lätt att bli förbryllad. Hur kunde han i sin omfattande kritiska gärning så konsekvent lyfta fram medelmåttor, andrarangsfigurer och rena nollor, på bekostnad av epokgörande gestalter som Strindberg, Lagerlöf, Heidenstam? Detta var ju en person med intelligens, kunskap, utblick och en kolossal bildning. (Bland annat behärskade han samtliga romanska språk, flytande.)

Svaret visar sig vara förbluffande igenkänneligt, i sin enkelhet.

Carl David af Wirsén var inte så mycket en kritiker, som en ideolog.

Det som ytterst avgjorde om en författare fann nåd eller onåd i af Wirséns ögon, var hur vederbörande förhöll sig – eller verkade förhålla sig – i ett antal centrala frågor. Såg han eller hon ut att i sin gärning gynna Det Rätta – och i af Wirséns fall stavades det kungahuset, den rätta tron, familjen etc – väntade bifall. Oavsett verkets verkliga konstnärliga halt. Men om författarens åsikter avvek från af Wirséns egna blev det förkastat.

Carl David af Wirsén och hans idévärld är sedan länge borta. Hans metod spökvandrar alltjämt.