1. Dagens outfit: svart och rosa.

PO Enquist är alltid stilig, med sitt gråa hår, sina vinklade drag och sitt leende, som man aldrig vet om det är blygt eller ironiskt eller både och. Igår kväll var han dock stiligare än nånsin, i svart kostym, svarta loafers, grå skotskrutiga strumpor, mörkrosa skjorta samt röd slips med rosa prickar. Då, inför en fullsatt Börssal, fick han ta emot Svenska Akademiens nordiska pris, som består av 350 000 kronor, samt – hoppas vi – en försvarlig mängd ära. (Till tidigare pristagare räknas bland annat Tomas Tranströmer, Lars Ahlin, Klaus Rifbjerg, Willy Kyrklund, Lars Norén och Inger Christensen.) Han log blygt. Inte ironiskt.

2. Dagens första gästbloggare: Kristina Lugn.

Det enda som är för mycket begärt av en människa är kanske att inte tas i bruk. Att inte behöva en vikarie när man är sjuk. Att vara ung och inte ha något jobb. Det var en gång en pojke som hade tillgång till 12 böcker. För den som har ett sjunket bibliotek finns förmodlingen alltid hopp. Kort sagt. Det låter förfärligt.

Vi vet alla hur viktigt det är att upprätta dialog. Därför är det bra om den som är mycket ensam också är åtminstone en aning bildad, eller i alla fall utbildad, det ger en möjlighet att avleda den inre monologens fasansfulla monotoni. Antingen genom att lyssna eller genom att låta sin  röst ta en intressantare väg. Och då måste vi ju veta. Då måste vi ju rita en karta. Skilsmässan. Klyvnaden. Borthuggandet. Förlusten. Hellre då en samhörighet som visas upp på cirkus. ”Lyte” är ett ord som värderas felaktigt.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Det tror jag inte på. Jag tror att den sista känslan är skräck. I alla fall för de frånskilda. För dem av oss som skilts från sina barn eller från drömmen om att ha en bil.

– ur hennes tal till PO Enquist.

Dagens andre gästbloggare: Per Wästberg.

Det står en tystnad kring det ensamma barnet med sina undanträngda sorger och påhittade synder, med den döda pappan och den krävande älskade mamman som dyrkar Jesus och Bertil Ohlin. Genom att återknyta till uppväxtmiljön övervann PO alkoholen och fick skrivlusten, livslusten åter. Då hittade han ”ett annat liv”, det som en gång rådde under mor Majas tukt i det gröna huset i Hjoggböle. Där är universums känsloladdade mittpunkt. Det innesluter en barndom, dess drömmar och fantasier, inte olikt Kapten Nemos undervattensbåt som rymmer allt. För att hålla sig skapande måste författaren oavlåtligt återvända dit.

Han har sysslat med beroende, inte bara av alkoholen. Religionskampen, idrottskampen med allt högre hopp, skrivandet som en annan tävlingsgren där det gällde att vara bäst och få störst framgång på det litterära fältet. Jag monns, om PO ursäktar, hur jag satt på ett tåg med en roman av Sven Delblanc, PO gick förbi, och sa, på skämtsamt allvar: ”Där sitter du med min värste konkurrent”.

Kapten Nemos bibliotek består likt Nedstörtad ängel av olika berättelser, sammanvävda genom språkrytm, tematik, nyckelord, dialektala vändningar som tar oss mellan skilda tidsplan och nivåer. På den hemlighetsfulla ön Ryssholmen i Hjoggböleträsket förenas myt och vardag. Men skärvorna i ispusslet, lapparna i kapten Nemos bibliotek – ska de någonsin fogas ihop och tydas, så att ”myterna skulle ersättas av klarhet, ångesten av förklaring…”?

– ur hans tal till PO Enquist.