”Jag torde väl tillhöra målgruppen”. Det tänkte jag, när jag första gången såg de stora helsidesannonserna för Letto, en av de nya läsplattor som lanserats här i Sverige. En lagom rund man sitter på ett tåg och läser bok om magbesvär (en annan variant: en kvinna läser en likaledes skämmig bok om orgasmer). Och alla kan SE! Pinsamt…

Så företagets slogan, som jag antar är avsedd att försätta de tilltänkta köparna i konsumistisk extas: ”Ett bättre sätt att läsa för dig som vill läsa ifred”.

Jag känner igen problemet. Inte sällan är jag ute på resa, och vill då ogärna skylta med det jag läser – och det handlar varken om att jag studerar magbesvärens eller den kvinnliga orgasmens mysterier utan helt enkelt bara att jag fördjupar mig i någon av Nobelpriskandidaterna.

Min egen lösning är dock synnerligen lågteknologisk.

Jag tar skyddsomslaget från en annan bok. Svårare än så är det ej: ”Ett billigare sätt att läsa för dig som vill läsa ifred”.

Det finns onekligen något sökt över argumenten för läsplattor. I en intervju i SvD tillfrågas den person som är ansvarig för Bokus läsplatta ”varför konsumenten ska köpa en apparat som hon eller han kan få tio inbundna böcker för”, och han ”har svårt att ge ett direkt svar, men ser läsplattorna som en framtida investering”. (För fler argument, se Bengt Ohlsons smått geniala krönika i ämnet.)

I botten finns en jämförelse med vad som blev möjligt iochmed digitaliseringen av musik. Och som jag själv verkligen kan uppskatta: min Zen innehåller nästan 3000 låter och jag tycker att Spotify är en välsignelse.

Så entusiasterna kan berätta att en enda läsplatta kan rymma uppåt 5000 böcker. Vilket onekligen är imponerande, men vem går runt på stan eller åker på semester med 5000 böcker som man sedan zappar sig fram genom? Analogin håller inte.

Digital text tror jag dock mycket på. Förvisso. Inte minst vad gäller möjligheten att med en  minimal ansträngning finna exakt det man söker i enorma massor med ord. På 80-talet satt jag en gång runt ett halvår på Carolina Rediviva och tröskade genom volym efter volym efter volym av Svenska Vitterhetsarbeten, på jakt efter vissa begrepp. Idag skulle detta arbete ta en kvart. Vilket är häpnadsväckande.

Men just den möjligheten är nog något mindre upphetsande för den som ej är forskare eller journalist eller liknande. Och forskare och journalister använder inte heller läsplattor för att läsa digital text, utan givetvis datorer, för med en läsplatta kan du inte göra annat än just… läsa.

En naturlig invändning skulle här vara att läsplattornas kapacitet kommer att växa, och innefatta i princip alla de funktioner som finns i en dator. Och sådana förväntningar finns helt visst – och inte bara hos Hitler, antar jag. Problemet är att isåfall har läsplattan förvandlats till en dator, och vad var då vunnet?

Något är feltänkt här.

Förtjust som jag är i tekniska ting har jag givetvis bestämt mig för att pröva denna nyhet. Fortsättning följer.