Genom fönstret kan jag se den översnöade myrstacken nere vid grinden, och jag läser i Maurice Maeterlincks ”Myrornas liv” från 1930 (där han för övrigt påpekar att köld är det enda som myror fruktar):

Hos oss är lyckan framför allt negativ, passiv, och förnimmes nästan blott som en frånvaro av olyckor, hos henne [myran] är den i synnerhet positiv och aktiv och synes tillhöra en privilegierad planet. Kroppsligt, organiskt kan hon vara lycklig endast genom att göra andra lyckliga omkring sig. Hon har ingen annan glädje än den fyllda pliktens glädje, den enda i vår värld som icke följes av någon ånger, men som de flesta av oss endast känna till genom hörsägner. Den kärleksyra, i vilken vi tro oss nå utanför oss själva, är i grunden ingenting annat än en så koncentrerad och stegrad själviskhet, att den snuddar vid död och förintelse, det vill säga just det den söker förinta. Myran känner en annan yra, som i stället för att sluta henne inom sig själv vidgar, mångfaldigar och sprider henne i det oändliga bland hennes oräkneliga systrar. Hon lever i lycka, därför att hon lever i allt som lever omkring henne, därför att alla leva i och för henne, liksom hon lever i alla och för alla.