Apparna för Symbian och Windows Phone 7 kommer att vara klara senare i vår. Jag återkommer med mer precisa besked när sådana finns att ge.

Av kalendariska skäl inledde Akademien sina sammankomster en vecka senare än vanligt, och då höstterminen alltid är betydligt mer fullpackad av ärenden och arrangemang än våren, samtidigt som sammankomsterna är färre, och vi dessutom inledde med ett inval, omedelbart följd av Nobeldiskussionen, så kan man säga att vi öppnade med tidsnöd. Haren hann sedan aldrig riktigt ikapp sköldpaddan.

Till råga på allt har jag flyttat. Efter 21 år på landet har jag nu lämnat Rasbo för Uppsala. Främst för att få ned min pendlingstid. Det känns speciellt, detta att bo i en stad. Senast jag gjorde det hade Berlinmuren just fallit.

En av höstens märkligaste stunder infann sig när jag såg resultatet av hemstajlarens synnerligen skickliga arbete där ute i Rasbo. Det var skakande. Plötsligt anade jag hur de döda ser på världen i det fall de skulle återvända. Det var mitt hus men ändå inte. Jag kände igen tingen men inte rummen. Jag kände igen bildernas ramar men inte människorna på fotografierna som satt däruti.

Mitt hem var gjort till en kuliss i en pjäs som handlade om någon annan.

Den där upplevelsen av hemlöshet lämnade mig sedan aldrig riktigt. Flyttens kaos framåt slutet av november bekräftade bara något mina känslor sedan länge insett.

Även min skrivarstuga har transplanterats in till staden. Länge bestod den i princip bara av en jättelik kub av boklådor – nära hundra stycken – som fyllde ett helt rum från golv till tak. (Som ett litet Borg-rymdskepp från Star Trek, i miniatyr.) En stor del av juledigheten gick sedan åt till att packa upp. Jag hade dragit på det lite, för sysslan kändes övermäktigt stor – ”Resistance is futile” -, men det blev bra.

För var rad med böcker som lyftes upp var det som om en liten, liten bit av mig själv kom på plats. Enskilda böcker bär alla på ett eller annat spår av ett tidigare jag, och detta i form av anteckningar eller förstrykningar, en pressad scilla, eller bara det faktum att jag en gång valt just den. Och jag påmindes om den där texten av Borges, där en man bestämmer sig för att avbilda världen, och därför fyller ”ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havsbukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himlakroppar, hästar och människor”, bara för att upptäcka att ”att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.”

Operationen är nu lyckligen slutförd, på torsdag inleder Akademien sina sammankomster för våren och jag är redo.

Det som gör det här verket så fabulöst är dock att han gör det på ett delvis helt nytt sätt. Boken fokuserar ingalunda enbart på förtryckets mekanik, utan söker att rekonstruera hela den sammansatta livsvärld som detta förtryck både skapade och slet i stycken. Allt är intressant för Schlögel: avrättningsplatsernas topografi och den sovjetiska semesterkulturen, skådeprocesser och lättsam underhållningsradio, centralkommitténs plenum och kroppskulturens uttryck. Och allt är också källor för honom: hemliga protokoll, dagböcker, kartor, adressböcker, romaner, fotografier, visor, memoarer, husplaner, statistik, spelfilmer, brev, kataloger, dagstidningar etc.

Det är det gamla idealet ”histoire totale”, total historia – ett ideal jag själv länge lockats av –, men realiserad på ett sätt som få andra före honom klarat av. Hemligheten ligger i att allt hålls samman av rummets och tidens enhet. För att citera honom själv:

För att tänka samman ort, tid och handling och bemästra skildrandet av detta har Michail Bachtin – som under denna tid for övrigt levde i Moskvas närmsta omgivningar och iakttog de händelser som skildras här – myntat begreppet kronotopos. I en sådan samtidighetens historia finns inte bara stora problem, utan framför allt fördelar för vilkas skull det lönar sig att inlåta sig på nästan vilka risker som helst. Dess största fördel ligger i det stumma tvång som utövas av själva det faktum att händelserna är knutna till en konkret plats. Orts- och rumsrelaterad historia är alltid ett erkännande av det ojämförligas samtidighet, av det disparatas koexistens och samtida presens. Orten är en garanti för komplexitet.

”Terror och dröm” kommer strängt taget att bli den enda julklapp jag köper i år. Jag överväger starkt att skicka honom ett beundrarbrev.

Där finns en liten, fönsterlös kammare där folk håller på att göra sig redo. Jag börjar ta på mig min frack. Dock saknas flera av detaljerna till utstyrseln, bland annat den vita flugan. Jag springer runt, runt och letar. Klockan går. Folk blir alltmer otåliga. En person som ser ut som Horace Engdahl – fast med en tunn mustasch som Errol Flynn – kommer in och frågar med viss irritation var jag håller hus, kungafamiljen är på väg. (Anmärkning: i år är Horace Engdahl direktör, och det ingår i direktörens och sekreterarens uppgifter att ta emot de kungliga när de anländer.)

Jag hittar flugan, men då ser jag att jag ej har några strumpor. Tänker att det kanske är lite charmigt originellt att vara strumplös under en högtidssammankomst, och jag sätter mig ned på golvet och börjar dra på mig skorna. Då upptäcker jag att det inte är mina skor, utan ett par damskor med låg klack, klädda i vattrat svart siden, och med strass på. Hur gör jag nu? Genom väggen hörs plötsligt ett samfällt ”klapp-klapp-klapp-klapp” från publiken, som tröttnat på att vänta. Skandalen är ett faktum.

Här vaknade jag med ett ryck.

Idag klockan 17:00 håller Svenska Akademien för 225:e året i rad sin högtidssammankomst i Börssalen. För första gången går den att följa i TV, Kunskapskanalen, med start klockan 16.45.

Kanske handlar det till dels om att det varit ovanligt känslostarkt. Av lätt insedda skäl blev det i år ingen Nobelföreläsning, utan ett arrangemang där Tomas Tranströmers dikter framfördes på olika vis – uppläsningar (på flera olika språk), i körform, inspelat. Det enda talet stod jag själv för, i form av följande korta inledning:

God poesi är ett mäktigt ting. Det kan förvandla vår bild av världen, göra den klarare, tydligare, skarpare. Och det för alltid.

Man ska inte låta sig luras av den lågmälda tonen i Tomas Tranströmers poesi. Vissa av existensens verkliga storheter finns där ständigt närvarande: Minnet, Historien, Döden, Naturen – inte minst naturen. Men inte som en överväldigande närvaro utanför oss, eller som något som blir levande inför vår blick. Käre Tomas, hos dig är det precis tvärtom: jaget, den enskilda människan är det prisma där allt detta löper samman. Det skänker oss en känsla av sammanhang, ja uppgift. Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst din poesi. Inte heller är det längre möjligt att älska världen av fel skäl.

Men det som också gör stor poesi stor är inte bara detta att den förtydligar eller blottlägger något i världen redan närvarande, utan också att den har förmågan att faktiskt vidga gränserna för denna värld. Däri ligger makten.

Paul Valéry – en av dessa berömda litteratörer som skulle givits Nobelpriset om inte döden varit snabbare – har sagt, ungefär, att ”Ord är mer en del av oss än våra nerver. Jag känner min hjärna blott genom hörsägen”. Slut citat. Och detta på gott och ont. Där en människas språk tar slut tar också hennes värld slut. Men medan den fysiska världen ligger där den ligger, och har sina absoluta gränser, ytterst i form av, säg, ljusets hastighet eller den absoluta nollpunkten eller det enkla faktum att livet bara ges till priset av döden, så har språkets värld gränser som faktiskt låter sig ändras, flyttas, vidgas. Och de som gör dessa viktiga men svåra upptäcktsfärder in i detta terra inkognita är i regel stora poeter, som Tomas Tranströmer. ”Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek”.

Så det är med särskild tacksamhet vi nu står inför dig en dag som denna. För du har gjort vår värld mycket rikare, och mycket, mycket större.

Avslutningen på kvällen blev sublim. (Så jag har väntat på att använda det där ordet: men det beskriver faktiskt stämningen där på slutet.) Först hördes en äldre inspelning där Tomas Tranströmer själv läste ”Schubertiana”, en dikt som bland annat innehåller dessa rader:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Sedan spelade Uppsala kammarsolister Schuberts Adagio ur Stråkkvintett i C-dur. Och bevisade diktens sanning. Jag själv betraktar mig som en tuff kille, men jag var rörd. Och jag var ingalunda ensam om detta.

Samma vid prisutdelningen i lördags. Då insåg jag också att jag själv burit på en rätt stor anspänning, som förlöstes, där och då i konserthuset.

Jag minns att när vi fattat det formella beslutet den där torsdagen i oktober, så gick en tanke, överrumplande, kort och kall, genom mitt huvud: ”Tänk om vi tar livet av Tomas med detta?” Uppmärksamheten brukar vara kolossal, trycket likaså, och frågan var om årets pristagare skulle stå rycken. (Exkurs: Det första jag gjorde sedan jag meddelat vårt beslut till pristagaren, var att snabbt skicka folk över till Stigbergsgatan, för att bistå vid anstormningen. Detta gjorde att jag var sekunder från att missa dörröppningen. Min mikrofon hade just kommit på plats när pendylen i sekreterarrummet plingade.)

Men när jag i Konserthuset såg Tomas Tranströmer glädjestrålande klappa om kungen, och sedan sitta där och med ett leende studera Nobelmedaljen, då kunde även jag pusta ut.

Resten var bara en rutschande kana av glädje.

Försök på nytt bara.

Något om den:

• Appen innehåller den allra senaste versionen av Svenska Akademiens ordlista
• Det innebär att där finns 125 000 ord, med anvisningar hur de stavas, uttalas och böjs
• Den har även en unik felstavningsfunktion som gör att man kan söka efter ord även om man inte vet exakt hur de stavas
• Appen har också en s.k. korsordshjälp, som gör det möjligt att finna vilka ord som innehåller vissa kombinationer av bokstäver
• Orden har markeringar för de ordled som ingår (ordled är de byggstenar som tillsammans formar ett ord), vilket bland annat är en stor hjälp vid avstavning.
• Den är gratis och reklamfri, och fungerar utan uppkoppling

SAOL-appen för Iphone finner du genom att klicka här.

Och SAOL-appen för Android-mobiler finner du genom att klicka här.

Ursäkterna för att stava fel blir allt färre.

För tillfället genomgår appen för Iphone den speciella godkännandeprocess som Apple underkastar alla sådana ting. Androidversionen är färdig, men vi vill vänta med att frisläppa den till dess att Iphone-versionen också är åtkomlig.

Under förutsättning att Apples godkännandeprocess inte tar mer tid än brukligt räknar vi med att SAOL-appen kommer att vara tillgänglig för nedladdning vid månadsskiftet november-december. (Och, som tidigare nämnts, den kommer att vara både gratis och reklamfri.)

Resultat: ”Engdahl och Englund i ordkrig”.

Så går det till.

Förutom att det är fullständigt trams – rubriken har inget som helst stöd i vare sig texten eller verkligheten – finns där en avsiktlig förvrängning: frågan var om jag ”känner mig träffad av kritiken”. Detta blir i artikeln till att ”Peter Englund tar inte åt sig av kritiken från sin föregångare”.

Försöker mig nu på en rak dementi: nej, vi är inte i ordkrig, nej vi sågar inte varandra, nej vi är inte oense, nej vi är inte ovänner, nej vi samarbetar på det bästa vis, nej det finns ingen spricka i Akademien, nej jag ska inte lägga ned min blogg, nej jag har ingen lösning på teodicéproblemet etc, mm, osv.

Och ja, jag tycker att det här är genomusel journalistik.

* * * * *

Uppdatering: reportern har ursäktat det skedda. Både text och rubrik har också ändrats. Jag tackar för detta, och betraktar iochmed detta saken som avslutad.