Så summerar programledaren, säger något i stil med: ”Ja, det har varit intressanta spekulationer, men om 40 minuter  vet vi vem det verkligen blir”.

Men, men, men – förvåningen slår upp i mig. Tillkännagivandet är alltså om 40 minuter och … här är jag hemma i Uppsala. Hur ska jag hinna dit? Rusar i panik in i arbetsrummet för att byta om, men där ligger mina grå kostymbyxor hopskrynklade och lortiga på golvet. Så slår det mig: Jag vet inte ens vem pristagaren är!

Och här vaknar jag (som Stieg Larsson brukade skriva) ”med ett ryck”.

Nobelpriset upptar mig mycket just nu, för idag sammanträder Nobelkommittén för att enas om vilka fem författare som kan komma ifråga i år. Nästa torsdag presenteras förslaget till kort lista för hela Akademien och den 30 maj, på terminens sista sammanträde, bestäms den.

Sedan har ledamöterna sommaren på sig att läsa in sig på kandidaterna, och när sedan Akademien möts igen i mitten av september står Nobelpriset högst upp på föredragningslistan. Beslutet tillkännages i vanlig ordning runt mitten av oktober.

Då kommer jag vara långt bättre förberedd än i min dröm.

Om du känner hemlängtan: Ta med ett gosedjur, sms:a, ät kakor och skicka brev. Amira, 9 år

De snällaste invånarna på jorden: Mina kompisar. Omar, 11 år

http://www.berattarministeriet.se

Jag talade, och sade bland annat följande:

I media har det ibland kallats för det ”Lilla Nobelpriset”. Det är inte så illa tänkt. Pristagaren skänks 350 000 kronor, vilket är det näst högsta prisbeloppet av alla våra utmärkelser, efter Nobelpriset. Det är också det enda, förutom just detta stora pris, som avfiras på detta ceremoniella sätt och i denna vackra sal. Någon slump är det ej. Nordiska priset utgår ur Karin och Karl Ragnar Gierows donation, och när Gierow instiftade det, var det bland annat utifrån ett resonemang om att Nobelpriset under sina första årtionden gått till nog så många skandinaver, något som i senare tid många gånger fört till en kanske överdriven försiktighet vad gäller att skänka det till personer med hemvist just i den här delen av världen. Gierows tanke var att genom instiftandet av detta pris i någon mån gottgöra nordiska författare för denna asymmetri.

Därefter talade den som är Akademiens direktör denna termin, Anders Olsson, och han sade bland annat följande:

På ett plan handlar Oksanens böcker om offer för politiskt och sexuellt förtryck. Men det finns inga hjälplösa offer i hennes värld. Hennes gestalter kan gå under som huvudpersonen Pika i den andra romanen Baby Jane, men även hon gör allt för att visa sig suverän i sin kärleksrelation till det kvinnliga berättarjaget. Oksanens gestalter är oftast kvinnor, som vill ta sina egna liv i besittning och definiera sig själva, i trots mot omgivningens värderingar. Det gäller Anna i Stalins kossor, det gäller Zara i Utrensning och det gäller även Juudit i När duvorna försvann. Hon som förnekas av sin homosexuelle man, medlöparen Edgar, bara för att välja kärleken till nazisten Hellmuth. Men det är ingen lätt uppgift att gestalta människor under terror, eftersom de tvingas förtränga och förtiga sina bärande livserfarenheter. De tvingas till ett dubbelliv där de, som Juudit, tar lika irrationella som ödesdigra beslut. Svårt traumatiserade förlorar de steg för steg sitt språk. Har den sexuellt utnyttjade Zara över huvud taget ett språk, när hon upphittas i Aliides trädgård? Snarare söker hon frenetiskt efter ord för att överleva och hitta ett beskydd.

Och sedan talade min företrädare Horace Engdahl, och han sade bland annat följande:

I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så [ att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.

Och till sist talade Sofi Oksanen själv, och hon sade bland annat följande:

Det är psykologiskt omöjligt för människan att känna empati gentemot objekt eller siffror, de saknar röst. Dödsoffren som flimrar förbi i nyheterna är beklämmande men det är svårt att identifiera sig med dem och nyhetsflödet är i sig avtrubbande. Det objektiva språket i ett forskningsuppdrag för inte heller fram individen. Man kan inte identifiera sig med stater som förekommer i rubrikerna, de är alltför konturlösa. Böcker och filmer lyfter däremot fram individens berättelse, människor som i själva verket är likadana som vi. Därför finns det inget starkare vapen än berättelsen: genom historien om en person kan läsaren identifiera sig med frågor som kan förefalla mycket avlägsna och genom den individuella berättelsen kan det som känns synnerligen främmande upplevas som nära. Upplevelsen av identifikation kan också förebygga rasism: människan vill ju inte ta livet av den som är hennes like. Man dödar hellre andra, mindre värda fiender. Efter att man upplevt identifikationen är det svårare att se den man identifierat sig med som den andra. Föremål och siffror har ingen röst. Anonymiteten är utan röst. Stereotypierna saknar röst. Men det gör inte litterära personer och till skillnad från element och siffror, kan man känna empati för dem. Därför är individens röst och individens egen berättelse diktaturens, trakasseriets och människorättsbrottens mäktigaste fiende.  (Översättning av Janina Orlov, ity Oksanen talade på finska.)

Varför, å varför måste skolan i det här landet gång på gång utsättas för ideologiskt överstyrda experiment?

Svenska Akademien kommer återvända till den här utomordentligt viktiga frågan längre fram.

Dock vill jag gärna påpeka att Språkrådets nyordslista och vår ordlista (SAOL) är framtagna på helt olika vis, och givetvis har olika syften. När ett ord så småningom hamnar i SAOL så är det på grund av att det vunnit fäste i det levande språket – vilket vi kan se i det mycket stora material som används  som underlag för arbetet med ordlistan. Och den statistiken kan man inte argumentera bort. Eller trolla bort med hjälp av advokater.

Det återstår att se om ”ogooglebart” verkligen får allmän spridning. Helt klart är att vi står inför en företeelse som söker sitt namn – alltså att något eller någon ej går att finna med hjälp av en sökmotor – och min egen gissning är att vi tack vare Google Inc. har fått ett.

Jag ser med förväntan fram emot den dag då ett brev från någon av Googles tusentals uppenbart undersysselsatta advokater landar på mitt skrivbord. Det var Sigmund av Luxemburg som i sin egenskap av kejsare över det heliga romerska riket ansåg sig stå över grammatiken. (”Ego sum rex Romanorum et super grammaticam”; detta efter att någon oförskräckt kardinal påpekat att kejsaren i ett tal använt ett ord med fel genus.) Jag tror dock att även ett imperium som Google så småningom kommer att förstå att inte ens de står över språkets naturliga rörelselagar.

Danius torde inte vara helt okänd för den läsande allmänheten, särskilt inte för dem som prenumererar på Dagens Nyheter, där hon länge varit verksam som frilansande skribent. Hon har forskat kring några av den moderna litteraturhistoriens stora namn, som Proust, Joyce, Flaubert och Mann; greppet har dock inte varit det traditionella, utan hon har ofta rört sig i gränslandet mellan litteraturvetenskap, estetik och teknikhistoria.

Den som vill bekanta sig med vad hon skriver om – och hur – kan med fördel läsa hennes förord till Anders Bodegårds nyöversättning av Flauberts ”Madame Bovary”. Eller varför inte den här artikeln om modet i litteraturen.

Akademiens valspråk är som bekant ”Snille och smak”. Snille kan sägas stå för en persons förmåga att inom sitt fack frambringa något eget, något gediget, bestående och originellt, smak för förmågan att bedöma vad andra skapat, och Sara Danius innehar båda dessa egenskaper i rikligt mått.

Hon kommer att göra sitt formella inträde vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december. Då kommer hon enligt traditionen tala över sin företrädare på stolen, som var Knut Ahnlund.

Vi har fortsatt vårt arbete att göra fler nomineringsberättigade medvetna om sitt vackra privilegium. Inför 2012 års lista ökades utskicken till universitet i USA. I år har vi gjort en särskild insats med inriktning mot afrikanska universitet.

Exkurs 1: De här vidgningarna av våra adresslistor är ej tillfälliga, utan läggs till varandra. Och vi kommer att fortsätta på detta vis, år efter år, i förhoppningen att få ett sådant nätverk av nomineringsberättigade att inga värdiga kandidater skall kunna undslippa Akademiens uppmärksamhet.

Vilka är då berättigade att nominera kandidater till Nobelpriset i litteratur? De statuter vi har att följa säger att den rätten ”tillkommer ledamöter av Svenska Akademien och av andra med denna till sammansättning och uppgifter likartade akademier, institutioner och samfund, professorer i litteraturhistoria och språk vid universitet och högskolor, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförandena i författarorganisationer, som äro för sitt lands skönlitterära alstring representativa”.

Exkurs 2:  Nomineringar komna från andra än de uppräknade antas ej. Seriösa och välargumenterade förslag från ej nomineringsberättigade kan alltså aldrig resultera i en plats på långa listan, men kastas ändå inte saklöst. Vi har folk som tittar på dem – däri kan dölja sig något intressant. (Plågsamt chanslösa är dock t.ex. personer som anser att det är på tiden att de fick priset själva.)

Exkurs 3: Tidigare Nobelpristagare är, som sagt, berättigade att nominerade. I år har fem av dem utnyttjat denna möjlighet.

Redan nu pågår arbetet inför nästa steg, den halvlånga listan. Den kommer hoppeligen vara klar om cirka två månader.

Medelmåttans första dygd är anspråkslöshet, utan den är hon föraktlig. Hennes nästa dygd, är att ej blott själv vara utan pretention utan även verkligen känna att det finnes något ting högre och ädlare och med oskrymtad vördnad omfatta det – ty är hon avundsjuk så är hon ej endast föraktlig, utan förhatlig.

Men vi kunna gå ännu längre i vår moraliska klassifikation.

Vem vet att nedan om det medelmåttiga ligger det rent av dåliga? Men då är vi redan vid bottnen (ty själva medelmåttan är ännu ett slags svävande tillstånd) – och kunna efter efter flykten i högre sfärer äntligen glädja oss över att ha fast fot på den nedriga evigt grundfasta marken för att se oss om ibland dess platta invånare. Vi har sett att det finns ingen stil i medelmåttan – i uselhet finns det ej en gång maner – Medelmåttan härmar stil och får blott maner. Uselheten härmar blott maneret åter.

Erik Gustaf Geijer var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1824 och 1847. Han satt på stol nummer 14.

Hej!
Jag tycker att det är konstigt att det inte finns något ord för djur som lägger ägg. Jag tycker att det borde heta äggdjur, eftersom det heter däggdjur för djur som inte lägger ägg. Varför är det så, har man inte kommit på det???
MVH Erik **** 11år
Knivsta

Och så här svarade jag:

Hej Erik!

Det är ett roligt ord du har kommit på. (Jag kan berätta för dig att en av mina flickor också pratar om däggdjur och äggdjur. Var hon har fått det ifrån vet jag inte.) Och visst kan du använda det. Varför det inte finns något ord för alla djur som lägger ägg vet jag faktiskt inte. Kan det bero på att det handlar om väldigt många olika sorters varelser, egentligen alla de som inte är däggdjur? Fiskar och fåglar och dinosaurier och spindlar och humlor skulle alla kunna kallas äggdjur.

                    Men jag antar att i din fråga också finns en undran varför ordet ”äggdjur” inte finns i Svenska Akademiens ordlista. Vi får ofta förslag om nya, fiffiga ord från människor, och många är, precis som ditt, rätt bra.

                    De som avgör om ett ord ska få plats i vår ordlista är dock i första hand inte vi som sitter i Akademien, utan en grupp med språkforskare som finns vid Göteborgs universitet, som vi samarbetar med. Och de gör det utifrån stora undersökningar om vilka ord som verkligen används här i landet. I ordlistan hamnar alltså bara ord som brukas av många människor. Vilket betyder att de som ytterst bestämmer vilka ord som ska hamna i ordlistan faktiskt är alla som använder det svenska språket. Om ett ord blir nog populärt så kommer det att hamna i ordlistan. (Och om vi alla slutar att använda ett ord så kommer det så småningom att försvinna ur ordlistan. Dock inte för gott. Om nog många börjar använda det igen, så kommer det tillbaka i ordlistan!)

                    Vilket betyder att när nog många pratar om ”äggdjur”, så kommer det ordet till slut att hamna i Svenska Akademiens ordlista. Svårare än så är det inte.

Vänlig hälsning

/Peter Englund

Och imorgon kommer alla förberedelser att vara klara.

På bilden syns stol nummer 7, som kommer att stå tom nu efter Knut Ahnlunds död. Och det kommer den att göra ända fram till den 20:e december nästa år, då hans – ännu ej utsedda – efterträdare under traditionella former kommer att ta den i besittning.

Själv har jag skrivit mitt tal, det som avslutar det hela, och där bland annat alla våra pristagare läses upp. Min frack är nytvättad och skjortan struken. Dessutom har jag åkt på halsfluss, men tänker inte låta mig avskräckas.

Hela tillställningen sänds för övrigt direkt i Kunskapskanalen, med början klockan 16:50.

]]> http://akademiblogg.wordpress.com/2012/12/19/sveriges-aldsta-teaterstycke/feed/ 2 Peter Englund ak_högtids_förb_2012