Om 40 minuter

Jag sitter hemma och tittar på TV, där det pågår ett studiosamtal om vem man tror kommer att få 2013 års Nobelpris i litteratur. Gäster och programledare sitter i en soffa, jag känner inte igen dem, men jag känner igen resonemangen och ler, milt överseende.

Så summerar programledaren, säger något i stil med: ”Ja, det har varit intressanta spekulationer, men om 40 minuter  vet vi vem det verkligen blir”.

Men, men, men – förvåningen slår upp i mig. Tillkännagivandet är alltså om 40 minuter och … här är jag hemma i Uppsala. Hur ska jag hinna dit? Rusar i panik in i arbetsrummet för att byta om, men där ligger mina grå kostymbyxor hopskrynklade och lortiga på golvet. Så slår det mig: Jag vet inte ens vem pristagaren är!

Och här vaknar jag (som Stieg Larsson brukade skriva) ”med ett ryck”.

Nobelpriset upptar mig mycket just nu, för idag sammanträder Nobelkommittén för att enas om vilka fem författare som kan komma ifråga i år. Nästa torsdag presenteras förslaget till kort lista för hela Akademien och den 30 maj, på terminens sista sammanträde, bestäms den.

Sedan har ledamöterna sommaren på sig att läsa in sig på kandidaterna, och när sedan Akademien möts igen i mitten av september står Nobelpriset högst upp på föredragningslistan. Beslutet tillkännages i vanlig ordning runt mitten av oktober.

Då kommer jag vara långt bättre förberedd än i min dröm.

 

Årets långa lista

Årets långa lista är fastställd. Där återfinns 195 namn på författare, och en dem kommer att bli 2013 års Nobelpristagare i litteratur. Av dessa 195 är 48 ej tidigare nämnda. (Rent siffermässigt skulle jag säga att det är ett tämligen normalt år. Långa listan 2012 bestod av 210 namn, varav 46 nya.)

Vi har fortsatt vårt arbete att göra fler nomineringsberättigade medvetna om sitt vackra privilegium. Inför 2012 års lista ökades utskicken till universitet i USA. I år har vi gjort en särskild insats med inriktning mot afrikanska universitet.

Exkurs 1: De här vidgningarna av våra adresslistor är ej tillfälliga, utan läggs till varandra. Och vi kommer att fortsätta på detta vis, år efter år, i förhoppningen att få ett sådant nätverk av nomineringsberättigade att inga värdiga kandidater skall kunna undslippa Akademiens uppmärksamhet.

Vilka är då berättigade att nominera kandidater till Nobelpriset i litteratur? De statuter vi har att följa säger att den rätten ”tillkommer ledamöter av Svenska Akademien och av andra med denna till sammansättning och uppgifter likartade akademier, institutioner och samfund, professorer i litteraturhistoria och språk vid universitet och högskolor, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförandena i författarorganisationer, som äro för sitt lands skönlitterära alstring representativa”.

Exkurs 2:  Nomineringar komna från andra än de uppräknade antas ej. Seriösa och välargumenterade förslag från ej nomineringsberättigade kan alltså aldrig resultera i en plats på långa listan, men kastas ändå inte saklöst. Vi har folk som tittar på dem – däri kan dölja sig något intressant. (Plågsamt chanslösa är dock t.ex. personer som anser att det är på tiden att de fick priset själva.)

Exkurs 3: Tidigare Nobelpristagare är, som sagt, berättigade att nominerade. I år har fem av dem utnyttjat denna möjlighet.

Redan nu pågår arbetet inför nästa steg, den halvlånga listan. Den kommer hoppeligen vara klar om cirka två månader.

 

Nära vänner?

Med anledning av att påståendet att Göran Malmqvist är nära vän med årets pristagare Mo Yan vill jag göra följande kommentar:

Svenska Akademien har stränga jävsregler, och de innebär bland annat att man ej kan delta i beslut som gäller personer man har ”en privat relation till” eller som går in i gruppen ”närstående”. Göran Malmqvist betecknar inte Mo Yan som någon tillhörig dessa två kategorier. De är alltså inte personliga vänner.

Han har berättat för mig att de två mötts tre gånger före beslutet: först en dag på senhösten 1990, då Göran Malmqvist var gästföreläsare i Hong-Kong; den andra gången åtta år senare, alltså 1998, då Mo Yan var del av en nio man stark författardelegation som besökte Taiwan och som Malmqvist sammanstrålade med; samt den tredje gången sju år senare, i samband med ett Strindbergssymposium i Peking 2005. Den sammanlagda tid de tillbringat i varandras sällskap under dessa tre tillfällen är sammanlagt runt fem timmar.

Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog träffat mängder av kinesiska författare genom åren, som en naturlig del av sin yrkesutövning.

Det faktum att en av ledamöterna träffat en pristagare tre gånger under femton år, och att samme pristagare (för övrigt för fyra år sedan) skrev ett vänligt förord till en bok författad av ledamoten i fråga (och hans hustru) är, som jag ser det, ej diskvalificerande. Att ledamöter träffar folk och bygger upp ett rikt kontaktnät (och kanske även gör saker som att direktöversätta viktiga verk av kandidater) kan faktiskt bara vara till nytta till prisarbetet.

För säkerhets skull vill jag dessutom påminna om att Göran Malmqvist bara är en av sexton läsande, röstande ledamöter.

 

Inget jäv

Jag har fått frågor från bland annat Expressen rörande det faktum att ledamoten Göran Malmqvist för Akademiens räkning översatt årets Nobelpristagare, och att det är möjligt att delar av hans översättningar senare kan komma att publiceras av något förlag. Kan detta utgöra jäv?

Fråga: Hur du ser på jävmisstankarna?
Svar: Vi ser det inte som ett brott mot våra jävsregler. Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog, kinesisktalande och expert på kinesisk kultur fått i uppdrag av Akademien att översätta vissa av Mo Yens verk till svenska, alltså som en naturlig del av vårt arbete med Nobelpriset.

Fråga: Hur mycket deltog Göran Malmqvist i diskussionerna kring vem som skulle få nobelpriset?
Svar: Han har självfallet deltagit i den diskussionen, då han är vår främste expert. Fattas bara annat. Det är bland annat på grund av den kompetensen han sitter i Akademien!

Fråga: Hur ser akademin på att en ledamot kan få ekonomisk vinning av en utnämning, som i det här fallet med Göran Malmqvist?
Svar: Han får inte ekonomisk vinning av det, annat än i form av ersättning för det arbete han utfört på Akademiens uppdrag. Sedan är det då frågan om de här översättningarna också kommer att publiceras, och så vitt jag vet är inget bestämt, men om så sker har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga. För övrigt hoppas jag verkligen att hans översättningar kommer att publiceras. De är lysande.

Egen kommentar: Jag önskar faktiskt att fler ledamöter kunde finna tid att för Akademiens räkning direktöversätta nobelpriskandidater. Det ger en oslagbar inblick i en författares stil, och skänker också en utmärkt plattform för att bedöma översättningar gjorda på andra språk.

 

Kommentar

Jag fick igår frågor apropå en del av reaktionerna på Akademiens beslut att ge Nobelpriset i litteratur till Mo Yan. Här är hela mitt svar:

Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)

Att det uppstår diskussion är tämligen naturligt – litteratur kan ha en oerhörd politisk sprängkraft. Den dag Nobelpriset inte väcker några som helst invändningar är också sannolikt den dag då priset blivit irrelevant. Dock önskar man inte sällan att diskussionen mer tog sin utgångspunkt i författarens verk än i mer eller mindre lösa antaganden om författarens person.

Vi varken vill eller kan eller ska väga våra kandidater på en politisk våg, i syfte att lyfta undan sådana som skulle kunna tänkas väcka misshag i olika läger eller på olika vis.

Nobelpriset är ett pris i litteratur, och ges enbart på litterära meriter. Det torde stå klart. Än en gång.

 

Samtalet

Efter nästan fyra timmar av intervjuer känner jag mig just alltför sönderpratad och yr i hatten för att skriva något vettigt. Istället lägger jag ut följande bild, som föreställer när vi strax efter halv ett idag ringer upp och meddelar Mo Yan att han vunnit Nobelpriset. Jag pratar, Göran Malmqvist översätter. (Luren gick fram och tillbaka.) Nobelkommitténs ordförande Per Wästberg tittar på.

För säkerhets skull befinner vi oss i vår vaktmästares rum.

 

Günter Grass

Med anledning av den debatt som uppstått över Günter Grass dikt ”Was gesagt werden muβ” vill jag påpeka att Nobelpriset till honom år 1999 byggde på hans litterära meriter, och enbart på dessa – något som för övrigt gäller alla våra pristagare. Det förekommer inte och det kommer inte förekomma några diskussioner här i Akademien om att på något vis återta hans utmärkelse.

Unter Bezugnahme auf die jüngste Debatte über Günter Grass‘ Gedicht „Was gesagt werden muß“ erlaube ich mir festzustellen, daß Herr Grass den Nobelpreis für Literatur des Jahres 1999 aufgrund literarischer Verdienste, und ausschließlich aufgrund literarischer Verdienste, erhalten hat – was, nebenbei gesagt, für alle Preisträger gilt. Die Schwedische Akademie sieht heute wie zukünftig keinen Anlaß für eine Diskussion, ihm diesen Preis in irgendeiner Weise streitig zu machen.

Peter Englund
Ständiger Sekretär der Schwedischen Akademie

Regarding the current debate over Günther Grass’ poem “Was gesagt werden muss” I wish to point out that Mr Grass received his Nobel Prize in 1999 on literary merit and literary merit alone – this applies to all recipients. There is and will be no discussion in the Swedish Academy on rescinding the award.

Peter Englund
Permanent Secretary of the Swedish Academy

 

Långa listan klar

Förra torsdagen fastställde Akademien det som brukar kallas den långa listan. Nomineringarna till årets Nobelpris är i och med detta slutförda. Någonstans i denna lista finns årets Nobelpristagare. Det handlar om 210 namn, varav 46 nämns för första gången. Antalet förslagsställare är 288.

En nyhet är att vi till denna omgång faktiskt femdubblat antalet utskick till universitet i USA. Visserligen har utfallet av detta, i termer av giltiga förslag, inte varit fullt så gott som vi kanske hoppats. Men vi ger oss inte, utan kommer även fortsättningsvis skicka runt 100 nomineringsinbjudningar till det stora landet i väster.

Jag noterar för övrigt att i år har ovanligt många gamla Nobelpristagare utnyttjat sin rätt och själva nämnt kandidater.

 

Döden utan överdrift

Igår avled en av Europas största poeter, Wisława Szymborska, stilla, i sitt hem i Krakow. (Hon led av lungcancer; inte alltför förvånande – hon var en hängiven rökare.) Szymborska fick Nobelpriset 1996.

Detta är avslutningen på hennes dikt ”Om döden utan överdrift” från 1986  – fint tolkad av Anders Bodegård:

Hjärtana bultar i äggen.
Skeletten i spädbarnen växer.
Frönas trägna slit ger de två första bladen
och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig
är själv ett levande bevis
på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte
som inte om så för en stund
åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget
på den osynliga dörren.
Vad man har hunnit med,
det kan han inte ta tillbaka.

Wisława Szymborska blev 88 år.

 

Nobelveckan

Så är Nobelveckan till ända. För den här gången. Personligen känns det som om jag stapplar i mål. Konstigt egentligen. För det har utåt sett inte varit mer krävande än vanligt.

Kanske handlar det till dels om att det varit ovanligt känslostarkt. Av lätt insedda skäl blev det i år ingen Nobelföreläsning, utan ett arrangemang där Tomas Tranströmers dikter framfördes på olika vis – uppläsningar (på flera olika språk), i körform, inspelat. Det enda talet stod jag själv för, i form av följande korta inledning:

God poesi är ett mäktigt ting. Det kan förvandla vår bild av världen, göra den klarare, tydligare, skarpare. Och det för alltid.

Man ska inte låta sig luras av den lågmälda tonen i Tomas Tranströmers poesi. Vissa av existensens verkliga storheter finns där ständigt närvarande: Minnet, Historien, Döden, Naturen – inte minst naturen. Men inte som en överväldigande närvaro utanför oss, eller som något som blir levande inför vår blick. Käre Tomas, hos dig är det precis tvärtom: jaget, den enskilda människan är det prisma där allt detta löper samman. Det skänker oss en känsla av sammanhang, ja uppgift. Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst din poesi. Inte heller är det längre möjligt att älska världen av fel skäl.

Men det som också gör stor poesi stor är inte bara detta att den förtydligar eller blottlägger något i världen redan närvarande, utan också att den har förmågan att faktiskt vidga gränserna för denna värld. Däri ligger makten.

Paul Valéry – en av dessa berömda litteratörer som skulle givits Nobelpriset om inte döden varit snabbare – har sagt, ungefär, att ”Ord är mer en del av oss än våra nerver. Jag känner min hjärna blott genom hörsägen”. Slut citat. Och detta på gott och ont. Där en människas språk tar slut tar också hennes värld slut. Men medan den fysiska världen ligger där den ligger, och har sina absoluta gränser, ytterst i form av, säg, ljusets hastighet eller den absoluta nollpunkten eller det enkla faktum att livet bara ges till priset av döden, så har språkets värld gränser som faktiskt låter sig ändras, flyttas, vidgas. Och de som gör dessa viktiga men svåra upptäcktsfärder in i detta terra inkognita är i regel stora poeter, som Tomas Tranströmer. ”Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek”.

Så det är med särskild tacksamhet vi nu står inför dig en dag som denna. För du har gjort vår värld mycket rikare, och mycket, mycket större.

Avslutningen på kvällen blev sublim. (Så jag har väntat på att använda det där ordet: men det beskriver faktiskt stämningen där på slutet.) Först hördes en äldre inspelning där Tomas Tranströmer själv läste ”Schubertiana”, en dikt som bland annat innehåller dessa rader:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Sedan spelade Uppsala kammarsolister Schuberts Adagio ur Stråkkvintett i C-dur. Och bevisade diktens sanning. Jag själv betraktar mig som en tuff kille, men jag var rörd. Och jag var ingalunda ensam om detta.

Samma vid prisutdelningen i lördags. Då insåg jag också att jag själv burit på en rätt stor anspänning, som förlöstes, där och då i konserthuset.

Jag minns att när vi fattat det formella beslutet den där torsdagen i oktober, så gick en tanke, överrumplande, kort och kall, genom mitt huvud: ”Tänk om vi tar livet av Tomas med detta?” Uppmärksamheten brukar vara kolossal, trycket likaså, och frågan var om årets pristagare skulle stå rycken. (Exkurs: Det första jag gjorde sedan jag meddelat vårt beslut till pristagaren, var att snabbt skicka folk över till Stigbergsgatan, för att bistå vid anstormningen. Detta gjorde att jag var sekunder från att missa dörröppningen. Min mikrofon hade just kommit på plats när pendylen i sekreterarrummet plingade.)

Men när jag i Konserthuset såg Tomas Tranströmer glädjestrålande klappa om kungen, och sedan sitta där och med ett leende studera Nobelmedaljen, då kunde även jag pusta ut.

Resten var bara en rutschande kana av glädje.