Det är den Heidenstamska stilen i sina sinnrika och snillrika vändningar , som ger boken sitt värde. Alla slut är också av poetisk värme och ljus även där bitarna i övrigt är innehållslösa. … under intrycket av Heidenstams styrka så noterar man nästan småleende de många felen. De är ganska många och välkända. Nu består de väl mest däri, att han valt klena ämnen. Jag känner detta så starkt efter jag just skrivit om de skönaste ämnen, jag har ej visst behandlat dem med sådan ursprunglighet och vildhet, som han lagt ned i sina, utan jag har bara lugnt och stilla berättat. Jag vet knappt om det är snillrikt alls, men jag vet dock att jag har arbetat i ädel metall. Heidenstam har kastat bort mycket arbete på att sira ut tarvlig flygsand och lera.
Selma Lagerlöf var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1914 och 1940. Hon satt på stol nummer 7.
22 juni 2012 at 7:17 f m
Flygsand från realskolan som fastnat i min hjärnas filter är ”vid darabuckors dunder, Umballa Österns under”. Det är dock ej särskilt ofta det sirar mitt språk.
22 juni 2012 at 8:14 f m
Waow. Att kunna säga sådana beska sanningar med ödmjukheten i behåll!
24 juni 2012 at 6:22 e m
Torgny Lindgren möte mellan Selma och Werner är fortfarande fantastiskt!
07 augusti 2012 at 6:44 e m
Heidenstam hade sina brister. Lagerlöf är något på spåren.
Men han var bra. Ska man t.ex välja mellan ”storsvensk som skrivit om vikingar och Karl XII” och valet står mellan Heidenstam och Frans G. Bengtsson, väljer jag tveklöst Heidenstam. Heidenstam vet vad tragik är, så ej Bengtsson.
04 december 2012 at 10:37 e m
Men Bengtsson gör väl en sorts pastisch på den ofta humoristiska, fornnordiska kenningen?