En av följderna av att inneha det här ämbetet är att det sällan tillåter en att göra utflykter. Så när jag får förfrågningar om att besöka bibliotek, Bokens dagar och litterära aftnar, begå före- och uppläsningar med mera tvingas jag regelmässigt tacka nej.
Imorgon kommer jag dock vara med på ett arrangemang som äger rum på Kulturhuset i Stockholm, klockan 19:00, hörsal 3. Då kommer Sydsvenskans Andreas Ekström fråga ut mig. Det är en del av serien På djupet, ” fördjupande samtal kring pågående författarskap”.
27 februari 2012 at 3:38 e m
Ibland är det tråkigt att inte längre vara stockholmare …
27 februari 2012 at 4:19 e m
Jag kommer nog!
28 februari 2012 at 6:18 e m
Jasså tjuvskriver du?
28 februari 2012 at 11:02 e m
Tack för trevlig kväll! En sak som jag funderade över, själva berättelsen verkar vara central i ditt författarskap, är det drivkraften? Att berätta en bra berättelse? Sedan funderade jag över avgränsningen mellan journalistik/historia/skönlitteratur, att du rör sig i någon form av gränsland där alla dessa tre finns med på något hörn men där historian är det centrala? Bara några reflektioner…
29 februari 2012 at 10:36 e m
Att röra sig i gränsland har alltid sin speciella utmaningar, belöningar och – problem. Jag fortsätter dock att hävda att även om jag låter mig berikas av journalistiken och inspireras av skönlitteraturen så är jag och förblir jag en historiker.
29 februari 2012 at 5:21 e m
Fick snarast intrycket att han snarare kände en växande skepsis mot berättelsen, just för att att berättelsen exkluderar stora mängder material och tillrättalägger verkligheten på ett konstlat (men kanske i och för sig ofrånkomligt) sätt.
Hade själv stort nöje av kvällen, och också jag blev sittande med en fråga som jag önskade hade ställts: har du alltid varit en skrivande människa? Om inte, när upptäckte du att du kunde skriva, och att det var en glädje för dig själv?
29 februari 2012 at 10:40 e m
Nej, jag upptäckte det där med skrivandet relativt sent, egentligen först när jag började ge mig i kast med större skrivuppgifter på universitet, och då – bak en grå mekanisk skrivmaskin av märket Facit – upptäckte att det faktiskt roade mig. Och då inte bara skrivandet i sig, sm rent hantverk, utan minst lika mycket detta med att skriva sig fram till förståelse.
01 mars 2012 at 10:58 f m
Tack för mycket intressant fördjupningsintervju på Kulturhuset. Peter, att du delade med dig av din erfarenhet från universitetsvärldens sociala miljö och värderingar gav mig det ”lilla extra” då jag har lika erfarenheter. Du bekräftade hur viktigt det är att byta och flytta på sig för att utvecklas som författare. Du har tillägnat boken ”Stridens skönhet och sorg” minnet av Carl Englund. Var han en släkting eller fann du honom när du gjorde din research?
Du har använt omväxlande presens och imperfekt, kan du ge dina synpunkter om det här?
01 mars 2012 at 3:33 e m
Tack för vänliga ord. Jo, tempusformen var en del av experimentet. Jag försökte tänka på boken som ett slags kollektiv dagbok, där allt utspelade sig i ett NU, där människornas upplevelser, tankar, kunskap och intryck vid den aktuella tidpunkten stod i fokus – inte vad jag som historiker vet nu: det gick ned i fotnoterna istället. Man kan säga att jag vände på ordningen. Det som vanligtvis brukar nämnas i fotnoterna var i huvudtexten, det som vanligtvis brukar dominera huvudtexten lades ned i fotnoterna. Därav presens. I det fall det växlar till imperfekt är det en markering att det nu rör sig om förfluten tid, minnen.